NovemberPUNKT
Hade jag varit motiverad just nu så hade jag suttit och skrivit på arbetena som ska in i morgon. I engelska och hemkunskap. Men jag är inte motiverad.
Jag är ganska omotiverad om jag ska vara ärlig.
Mycket omotiverad för att vara mycket ärlig.
Det är jobbigt med motivationen över huvud taget just nu. Det märks inte bara på mig. Man letar ständigt efter ett litet kryphål för att få komma ur det gamla spåret, schemat som vi bör hålla oss så strikt innanför. Jag börjar förstå varför folk söker till gymnasier med halvdagar och eget ansvar över studier, med konstiga inlärningsstrategier och provsystem som man knappt förstår sig på. Man är så trött på det gamla mönstret. Man vill slippa, man vill kunna gå av vagnen och styra sitt eget tåg.
November är en tung tid. I morse ville jag inte alls gå upp ur sängen. Ni som känner mig vet att det är mycket sällan jag vill det, men i morse var jag inte ens trött. Jag hade kunnat gå upp, jag behövde inte mer sömn. Men jag ville helt enkelt inte. Jag gjorde det i alla fall och det blev en dusch och en frisyr och lite kläder men sen ... Nej. "Jag ooooorkar inte!" Mamma och pappa fick stanna upp helt och komma och prata med mig. Stoppa i mig lite bröd, hälla i mig lite juice. Säga att "man får vara trött, vi är det, allihopa. vänta bara några dagar, en vecka, så kommer adventsstakarna upp".
Jag ryckte väl upp mig och gick till skolan.
Vaktmästarn håller på och sätter upp adventsstjärnor i skolan. Men jag känner inte någon jul. Och bredvid mig ligger ett brev. Det kom med posten idag, det står att jag ska vara med och sjunga på Julton. Men jag känner mig inte sugen. För jag känner inte någon jul. Alls.
Jag vet att man gör julen själv. Men jag orkar inte.
Och nu sitter jag och skriver en konstig text med en konstig känsla och varför? Jo, för att på något sätt bryta mönstret. Jag vill inte skriva texter man förstår nu. "Lenin was born bla bla bla", faktatexter är så uttjatat. "Jag valde att köpa en BILLYbokhylla för att bla bla ekonomi blablabla..." Nej. Och det är en bedjan och inget konstaterande. För det går inte att fly.
Jag orkar inte.
Och jag är inte hungrig. Tuggummi är min nya föda. (Vadå, det går att svälja?)
Flummigt slut. Förlåt.
Jag är ganska omotiverad om jag ska vara ärlig.
Mycket omotiverad för att vara mycket ärlig.
Det är jobbigt med motivationen över huvud taget just nu. Det märks inte bara på mig. Man letar ständigt efter ett litet kryphål för att få komma ur det gamla spåret, schemat som vi bör hålla oss så strikt innanför. Jag börjar förstå varför folk söker till gymnasier med halvdagar och eget ansvar över studier, med konstiga inlärningsstrategier och provsystem som man knappt förstår sig på. Man är så trött på det gamla mönstret. Man vill slippa, man vill kunna gå av vagnen och styra sitt eget tåg.
November är en tung tid. I morse ville jag inte alls gå upp ur sängen. Ni som känner mig vet att det är mycket sällan jag vill det, men i morse var jag inte ens trött. Jag hade kunnat gå upp, jag behövde inte mer sömn. Men jag ville helt enkelt inte. Jag gjorde det i alla fall och det blev en dusch och en frisyr och lite kläder men sen ... Nej. "Jag ooooorkar inte!" Mamma och pappa fick stanna upp helt och komma och prata med mig. Stoppa i mig lite bröd, hälla i mig lite juice. Säga att "man får vara trött, vi är det, allihopa. vänta bara några dagar, en vecka, så kommer adventsstakarna upp".
Jag ryckte väl upp mig och gick till skolan.
Vaktmästarn håller på och sätter upp adventsstjärnor i skolan. Men jag känner inte någon jul. Och bredvid mig ligger ett brev. Det kom med posten idag, det står att jag ska vara med och sjunga på Julton. Men jag känner mig inte sugen. För jag känner inte någon jul. Alls.
Jag vet att man gör julen själv. Men jag orkar inte.
Och nu sitter jag och skriver en konstig text med en konstig känsla och varför? Jo, för att på något sätt bryta mönstret. Jag vill inte skriva texter man förstår nu. "Lenin was born bla bla bla", faktatexter är så uttjatat. "Jag valde att köpa en BILLYbokhylla för att bla bla ekonomi blablabla..." Nej. Och det är en bedjan och inget konstaterande. För det går inte att fly.
Jag orkar inte.
Och jag är inte hungrig. Tuggummi är min nya föda. (Vadå, det går att svälja?)
Flummigt slut. Förlåt.
Kommentarer
Trackback