enjulia

Okej, jag vene om jag gillar att lägga upp det här. Det är som att lägga upp sin bebis på bedömning. För det här är mina bebisar. Sodesoooo.

Men. Ändå. Lägger. Jag. Upp. Det. (Och kommer antagligen ta bort det så fort jag vaknar i morgon så skynda och läs)

Pff.

Tåg mot Ingesta avgår från perrong ett om två minuter.

Ända sedan de kommit ut från bion hade de båda varit tysta. Det var en ovanlig omständighet för Adrian Andersson och Emilia Linge och Adrian började känna av att han kanske borde ta och säga något snart.

Placerade på en av de svarta träbänkarna på perrongen - hon på sätet och han på ryggstödet - satt de och glodde in i betongväggen på andra sidan spåret. Båda lutade med armbågarna mot knäna. Och båda - obviously - i samma tankebanor.

"Fint det är"

Grått regn på redan grå betong. Fantastiskt.

"Mm", instämde han med en röst som kanske var lite väl frånvarande. Han insåg det och tänkte att det kanske var bäst att lägga till något. Så att hon inte skulle undra massa. "Man uppskattar sällan betong..."

Eventuellt lite för frånvarande.

"metall ..."
Fortfarande lite för oengagerat kanske.

"... och asfalt", avslutade han, nu helt klart nöjd med sin mening.

"Visdomsord", klassificerade hon hans uttalande muntert.

Tanten i högtalarna förkunnade att tåget mot Ingesta skulle avgå om en minuter. Grammatiskt rätt och så vidare.
Tankarna vandrade iväg igen. Det var töntigt hur påverkan man kunde bli av en film. Av en tjejfilm dessutom. Men kunde en tjej bli tillsammans med en manlig modell slash vampyr slash psykopat så kunde hon kanske i alla fall överväga att prata med en sån som honom. Eller i alla fall vara trevlig mot en. Kanske sluta skicka sneda blickar åtminstone.

"Men ååh, snabbt!" Utbrast Emilia med blicken bortåt spåret. Två starka lysen kom långsamt närmare till det dova ljudet av hjul som rullade mot spår. Lysena reflekterades lite varstans i det regnblöta betong- och stållandskapet.

Emilia ställde sig långsamt upp medans tåget rullade in på perrongen. Dörrarna öppnades med ett pysande ljud och hon tog täten in i en av vagnarna.

Adrian hörde henne fråga vart de skulle sätta sig.

"En sittplats föreslår jag. Med stol", svarade han lite monotont med handen eftertänksamt kliandes i håret och blicken i backen för att inte snubbla på någon barnvagn eller en hund eller nåt.

"Jaa, men det låter ju jättebra", sade Emilia med sin vanliga stämma. Ironiskt, alltså. "Då bestämmer jag vart vi ska sitta, och då bestämmer jag att vi sitter här"

Det gjorde detsamma för honom och han följde med henne till den upphöjda sätesgruppen. Hon satte sig bestämt ned på ett av sätena vid fönstret och han gjorde detsamma mitt emot henne. Automatiskt for hans fot upp på sätet bredvid henne och hans arm lutade sig mot det gula där bredvid. Under fönstret. Vad det nu var och varför.

Det tog ett tag för honom att inse att Emilia satt med blicken fäst vid hans ansikte. Bestämt, på hennes sätt. Ironiskt, alltså. Han höjde lite frågande på ögonbrynen.

"Du tänker på något"

Hon kastade anklagelsen med slugt tonfall.

Adrian sänkte snabbt blicken och bestämde sig för att det var ytterst viktigt att just du dra undan luggen ur ansiktet. Sen såg han upp på henne igen och låtsades att det hade varit en konstpaus. Hon lät sig inte luras.

"Annars hade det varit en aning tragiskt", försökte han och drog på mungiporna för att visa de lite för stora tänderna i ett fult leende. Hon lät sig inte distraheras.

"... och du ska berätta vad"

Vid den här stunden kunde han inte komma på en enda anledning till att kalla denna omedvetna kroppsspråkskommunikation mellan två personer som känt varandra länge för positiv.

"Ööh!" Stönade han trött och kastade bak huvudet mot ryggstödet. Hatten fick ta smällen och gled ned i pannan.

"Det var snyggt", konstaterade Emilia oberört. Hon såg lömsk ut och han rättade nervöst till hatten med en harkling. Han skulle inte komma undan. "Vad är det du döljer min vän?"

Det lät som om hon läste upp en replik ur ett manus som hon fann töntig eller fånig på något sätt. Med åren hade han förstått att det var den gestalten hennes seriösa tankar fick ta. Då hon inte var en sån person som någonsin var seriös så var hon tvungen att driva med vad hon verkligen tyckte.

Nu undrade hon. På riktigt.

Han tittade demonstrativt ut genom fönstret. Han tänkte inte svara. Vad kunde han svara anyway? "Jo du vet fjortisen i handel?" Han avbröt tanken, för redan här här sprack scenariot. Meningen skulle avbrytas och han skulle aldrig lyckas med att beskriva vem av dom det var. Vem av dom HON var. De såg alla likadana ut med samma hårfärg, samma klädstil, samma storlek, samma personlighet, samma sätt. Redan här kom skillnaden mellan dom. Han skrapade lite frånvarande med nageln på en oidentifierbar fläck på de kritstrecksrandiga stuprören. Redan här kom sanningen att hon var en klon medans han var ett felaktigt, utstött original. Inte för att det gjorde honom någonting annars, men faktumet gjorde det bara ganska omöjligt i den här situationen.

Han såg hur Emilia drog efter andan för att säga något men han avbröt henne. Kastade sig på sanningen. Som att kasta sig ned för tian. Bättre det än att stå och fega vid kanten.

"Vad skulle du göra om jag sa att det var en tjej?" Frågade han. Ordet Tjej kändes fel i hans mun.
"Jag skulle fråga vem det var", svarade Emilia självsäkert. Han suckade uppgivet och spärrade upp ögonen lite extra för att ge uttryck åt sina första ord.

"Just det! Och det är däärför, som jag inte tänker säga någonting alls!"

Hon gav honom en lömsk blick, som för att säga att det här inte var den sista gången de pratade om det, men som den kompis han älskade släppte hon ämnet. Hon kastade upp de svartvita vansen för att luta dem mot kanten på hans säte. Det blev lite bökigt när hennes ben skulle pusslas in mellan och utanför hans och hon gav till ett lite bökigt ljud. Han andades ut ett tyst "ha" och började kolla ut genom fönstret igen.