enjulia

... att min pojkvän är sångare i ett screamo/metalcoreband? (Och att jag har en grej att jag alltid låter überfjollig när jag skriver/ordbajsar fram skolarbeten?)



Med en svartvitrutig skjorta, grå slipover och mörkt, halvlångt hår är det lätt att tro att Philip kommer rakt ifrån ett liveindierockband såsom Arctic Monkeys, The Kooks eller möjligtvis The Hives, men indierock är inte alls en genre att lägga in hans eget band i. Nynäsblaskans reporter har fått chansen att tala med Philip Mattsin, sångare och frontfigur i Last Living, ett nytt, lovande Nynäshamnsband. (Oss emellan var det väldigt svårt)

Det är lätt att se att Philip Mattsin håller på med musik. Den akustiska gitarren ligger som gjuten i hans knä och fötterna stampar i takt med tonerna han klinkar fram.
- Ända sedan jag började spela gitarr har det varit en väldigt stor del av mitt liv, och när jag var tolv år började jag inse att det verkligen var det jag ville hålla på med, säger han under vårat möte i estetkorridoren på Nynäshamns Gymnasium.

Philip har spelat gitarr sedan han var nio år gammal och sedan dess har det inte funnits något intresse som varit så stort.

- Jag har spelat en gång i veckan på lektion i sju år och sedan ofta flera timmar om dagen därtill, säger han. När det var dags för musikshower i grundskolan fick jag alltid stå där med gitarren. Jag var han med gitarren, det var min roll under större delen av högstadiet.
Men jag har hört att "killen med gitarren" var en image som tilltalade många småflickor?

- Hah! Jo, kanske lite.

Men trots att gitarr är Philips förstahandsinstrument både i skolan och på fritiden fick han ta på sig en helt annan roll då det bland killarna i klassen började talas om att bilda ett band. Idén hade funnits ett tag men någon riktig inspiration verkade aldrig riktigt komma.

- Några killar i klassen hade spelat tillsammans av och till i nästan två år, men det hade aldrig riktigt blivit något, berättar Philip. Så bestämde de sig för att försöka igen och frågade mig då om jag ville vara med.

Det var då förutom Philip Dennis Lindblad, Elias Jäderberg, Nuri Halmamedov och Tim Johansson som var med i planerna.

- Vi var tre gitarrister, en pianist och en basist så det blev att man fick dra sitt strå till stacken. Jag fick lämna gitarren för att jag var den som hade mest erfarenhet av att sjunga. Elias var bäst på trummor av oss fyra och Tim var på gitarren.

Men då Tim lämnade bandet efter två månader blev det ännu några omflyttningar i bandet. En kille som heter Nils hoppade in vid trummorna och Elias fick ta över gitarren. Med Dennis som basist, Nuri bakom synthen och Philip vid micen hade bandet som senare skulle komma att heta Last Living fått sina fasta musiker.

Vilken genre Last Living spelar kan Philip inte riktigt svara på.

- Vi tycker i alla fall att den är jävligt bra, säger Philip och skrattar. Han får sedan ett seriösare uttryck över ansiktet och berättar vidare.

- Elias gitarr ger ett metalcoreaktigt sound men jag har fått höra att det är ganska mycket screamo över mitt skrik. Nuri, som spelar synth, gör också väldigt mycket för soundet. Jag vet inte vad jag ska kalla det för jag har ingen aning om vad han håller på med. (Skratt) Men han ger en bra finish, det där lilla extra som ibland saknas.

Men om du skulle vara tvungen att säga en genre?

- Alltså, egentligen är jag lite emot att stämpla musik på ett sånt sätt, men jag vet inte, vi har inte riktigt kommit fram till vad vi hör till för genre.

Nu har Last Living varit ett band i snart ett år, och som utomstående kan jag inte låta bli att undra vilka förändringar som skett under denna tid.

- Vi har bråkat en jävla massa, säger Philip och skrattar, men förklarar sedan att bråken också har bidragit till att de förstår varandra bättre i bandet. De har lättare att förstå vad de andra vill, vilket har gjort låtskrivandet lättare.

- Fast vi har fortfarande mycket kvar, medger Philip, Det är fortfarande på en väldigt basic nivå. Allt är fortfarande experimenterande och varje låt vi börjar skriva känns som en helt ny början.
Att bandet börjat finna en publikkrets går dock inte att neka, parketten är full av människor och huvuden headbangar i takt med Nils baskagge under spelningarna. Sist nådde publiksiffran över tvåhundra personer.

Det har mest varit spelningar på hemmaplan, men att uppträda för bekant folk är ingenting Philip har någonting emot.

- Egentligen är ju inte jag den som har vuxit upp med publiken, utan Elias, som bor i Ösmo där spelningarna varit. Men jag känner ju ändå de flesta som sett oss och på nåt sätt blir man nervös av att veta att det här är människor jag kommer träffa i morgon också, och jag bryr mig om deras åsikter. Men samtidigt känns det skönt att veta att det är ens vänner.

Under slutet av min intervju kan jag inte låta bli att fråga vad Philip lyssnar på privat, eftersom att hans stil som sagt känns ganska mycket indie. När jag frågar får jag ett skratt som gensvar.

- Det är faktiskt en ganska rolig fråga, säger Philip roat, med tanke på att mycket av det jag lyssnar på inte alls har något gemensamt med vad vi spelar. Håkan och Winnerbäck bland annat. Det är människor jag ser väldigt mycket upp till.

Med ett nytt skratt förtydligar han hur stor han tycker att skillnaden är mellan dessa svenska sångare och Last Livings musik. Men han lyssnar inte bara på svensk musik på fritiden.

- Det allt från dom, som sagt, till Green Day och Guns n Roses. Jag lyssnar inte så mycket på genren vi spelar, kanske tröttnar man på tunga gitarrer, skrik och allmän kaos när man håller så mycket på med det själv.

I rädsla att låta för ambitiös måste jag avsluta med de visdomsord som rörde sig i min skalle under hela arbetets process.

Textkommunikation kommer bli min död
Då var det sagt. Och för er som sitter och tänker "varför är hon tillsammans med en kille som skrikerrr när hon lyssnar på annan musiiik", så. Jag blev lurad. Okej?