enjulia

En gång i tiden var jag rädd för förändringar. Jag var rädd för att flytta, byta skola, jag var rädd för att slänga gamla saker jag haft länge och jag var rädd för att klippa mig.

När man började stiga i åldrarna och förändringarna blev ett faktum fortsatte jag att kämpa för att stå emot dem. Jag hade mitt lilla kompisgäng, behövde inga andra vänner. Jag hade stallet, behövde inget annat intresse. Och killar var inget för mig. Dom var bara jobbiga och jag visste att dom inte var intresserade – så varför skulle jag ens försöka? När jag träffade en ny kille så tyckte jag illa om honom från första stund.

Men när en vän stöttes ut ur gänget kändes det inte likadant längre, och hästen jag pallrat mig upp till stallet fem dagar i veckan för att sköta om såldes. Stallet kändes inte roligt längre, jag hade bara inte viljan att dra mig upp dit när vinterns snö och slask kom. Det här var i sexan.

Jag hade inte längre något att göra på fritiden och vännerna orkade inte alltid träffas. Men jag kämpade emot förändringar - jag ville inte ha ett nytt intresse. Jag ville inte ha nya vänner.
Allt okänt kändes för stort för mig. Liksom, människorna utanför min lilla cirkel verkade så fina på något sätt, som om jag var för smutsig och osäker för dom.

För att få tiden att gå och för att användning för min livliga fantasi satt jag inne på rollspelshemsidor dag ut och dag in, låtsades att jag var de glada och lyckade personerna jag skrivit om i karaktärsbeskrivningen. Så såg mitt liv ut ett långt tag. Men jag visste att jag gömde mig för något och att jag förr eller senare skulle bli tvungen att… På något vis träda fram.

Men jag vågade aldrig. Det blev sommar och det blev höst, jag ville mer och mer att mitt liv skulle få en mening men jag visste inte hur. Jag vågade inte.

Min dagbok var den enda som visste exakt vem jag var. Jag ville kunna vara den jag är även i skolan, men det gick bara inte. Jag kunde inte slappna av. Jag kunde komma på mig själv med att tänka ”kan jag verkligen ha handen på bordet såhär?”, ”får jag ha benen i kors?”. Det var som en spärr på hur mycket plats jag vågade ta. När jag handlade kläder letade jag efter sådana som skulle märkas så lite som möjligt. Liksom, inte för märkvärdiga. Jag fick inte vara för märkvärdig.

Så när det en dag var en tjej som sade att hon också ville ha en egen stil, som jag har, så blev jag förvånad. Det var omöjligt, hon kunde inte mena mig. Det enda jag hade var en stor näsa och ett par slitna skor. Men jag lyftes. Ja, jag blev nog flera centimeter större. I samma veva hade min sångpedagog på Musikskolan börjat bli entusiastisk på att få upp mig på scenen. En ny kompis kom in i mitt liv och planerade att dra med mig till grannskolorna för att få material till ett arbete.
Jag satt i mitt gömställe och världen ropade ”Fritt fram!”

_{Den 20 januari 2006 drog Josefin med mig till Gröndal
Den 31 januari 2006 drog hon med mig till Svanis, där jag för första gången träffade Macke
Den 5 februari drog hon med mig till ishallen
Den 6 februari sjöng jag för första gången på scen. Samma dag addade jag Mackes MSN
Den 7 februari sjöng jag på skolans showaudition
Den 19 februari inser mina kompisar att jag gillar Macke
(Den 17 april inser jag det själv)}

Jag hade tittat fram, jag hade visat att jag kan. Att jag liksom verkligen… Kan. Och när min storasyster åkte till Australien den 8 februari så blev min värld ännu mer upp och ned. Jag grät för att jag saknade henne, men samtidigt kändes det ganska bra. Jag visste det inte då men när jag tänker efter nu var det som om jag var en växt och någon planterade om mig till en större kruka. Jag började växa i mig själv.

Och min hastighet höjdes. Jag hade blivit trimmad och kunde köra dubbelt så snabbt. Så med ett ständigt leende – mina kompisar började störa sig på att jag var så glad jämt – gick jag mot nya spännande saker.
Plötsligt kunde jag göra dom där sakerna som jag aldrig riktigt vågat förut. Jag vågade prata med nya människor. (Kanske inte så överutåtriktad men ändå mer än innan)

De gamla vännerna betydde mer än någonsin och vi hade nog våran bästa period våren/sommaren nollsex. Och jag var ständigt andfådd - jag var äntligen säker i mig själv, jag kunde vara mig själv oavsett vart jag var.

Och nu sitter jag här ett år senare med min gamla dagbok framför mig, och kan konstatera att det jag var rädd för då är mycket av det jag lever för nu. Kläderna jag inte vågade titta på då hänger i min garderob nu. Killen mina kompisar insåg att jag gillade för ett år sen har jag i morgon varit tillsammans med i sju månader. Självkänslan som jag letade överallt efter då har jag fångat nu.

Men ändå är det något som fattas. Och den personen vet vem den är. Jag vill inte bråka med dig, men jag vet inte hur jag kan få det att bli som förut. Den jag är nu är jag, det är det verkligen, det är Julia. Varje gång mamma ser att jag tvivlar på mig själv säger hon ”du är Julia. Och du är bra, du är Julia och behöver inte vara något mer”.

Jag kanske ser annorlunda ut på utsidan men, jag tvivlar på att jag skulle kunna göra det bättre genom att komma till skolan i manchesterbyxor och stickad Mariuskofta, men håret i flätor och bara prata om hästar.

Jag har insett att som människa byggs man på hela tiden. Det är som lego, man har en grund som man bygger på sedan. Man upptäcker ständigt nya saker om sig själv. Saker som man är bra på eller saker som man gillar gillar. För bara några veckor sedan till exempel, så trodde jag att jag hatade te. Igår drack jag tre koppar.

Så trots att det kan verka som att en person har ändrats väldigt mycket, så titta närmare. Du kommer upptäcka att trots att hon vuxit en decimeter, trots hon använder både mascara och kajal och trots att hon inte längre skriver hästnamn på sina skolböcker, så inte det inte någon skillnad som människa.
Hon finns där, hon som du saknar. Jag har hennes leende, hennes skratt och samma känslor. Hennes drömmar, hennes framtidsplaner och ambitioner. Hon finns i mig, jag är hon.