enjulia

Jag vet att det börjar bli höst och att folk slocknar, drar sig inåt, vissnar.

Men jag saknar hur du kunde skita i saker på samma sätt som jag aldrig kunde, saknar hur du sa "kom igen!". Saknar svikten i dina steg. Hur du kunde gå förbi mig och vara på väg någonstans, inte ha tid för mig. Jag saknar styrkan i din röst när du ringer för att berätta hur det är.

Where is life in this town säger du och jag svarar överallt finns det vännen. Vet att jag alltid ska verka smart och djup men du vet också att jag alltid har rätt. Man måste bara välja att se rätt saker.

Tänka framåt och inte bakåt. Om fem år spelar inget av det här någon roll, vad du kommer minnas är vad du upplever idag och inte hur du känner om igår.

Vill inte höra dig säga att du ger upp.

Det är ju jag som är mesen i våran relation kompis!