enjulia

Det har nästan varit läskigt lätt för mig att sluta tänka. Att glömma.

Jag tror att jag har glömt hur din röst låter. Att jag har glömt hur ditt leende ser ut. Det känns sjukt att tänka. Du som var den som betydde allra mest. Det känns som om jag sviker mig själv. Eller dig, genom att ha glömt. Som om du inte var något mer än bara någon man kallar "pojkvän". Som en accessoar.

Men du var så mycket mera.

Kanske har jag svikit någon jag varit, eller någon du varit. Kanske båda två, kanske känns det som att jag svikit de personer som sade att de älskade varandra. Och kanske sviker jag den Du som grät mot min axel och sa att allt du gör, gör du för mig.

Men jag kan inte svika dig, det finns ingen Dig kvar att svika. För du verkar inte finnas kvar på den plats där jag sist träffade dig. Verkar inte kunna tilltalas på samma sätt, verkar inte le åt samma saker. Verkar inte ens vara samma person.

På bara fyra veckor har jag skjutit undan minnena till så långt bak i huvudet som de kan komma. Visst kanske jag säger ditt namn, men då är det som om du vore vem som helst. Jag har kommit till det stadiet jag var rädd för. Stadiet där jag börjat tänka på dig som inget annat än "en person som jag var kär i en gång".
Det är nog inget som jag är stolt över. Kanske skäms jag.

Kanske är det alla gånger jag sagt att jag absolut inte ska glömma, som fått mig att göra det. Kanske är det de gånger jag gråtit och trott att jag ska vara ledsen för alltid som gjort mig glad senare.
Kanske var det för att jag älskade dig som jag kunde släppa taget om dig.