enjulia

Det var något som jag tänkte skriva. Något sånt där riktigt, "det var bäst såhär, I'm movin' on". Men jag tappade allting liksom... Lika fort som det kom.

Jag vaknade och trodde att allt hade varit en dröm. Jag kände en tomhet och låg där och väntade på att det skulle komma, ögonblicket då man tänker "men det var ju bara en dröm".

Men det kom aldrig. Det var ingen dröm, det var på riktigt. Bevisen var få, överallt såg jag honom. I lakanen hade han legat bara några dagar tidigare. På golvet låg linjalen som han skulle använda när han fick för sig att plugga hos mig. Bredvid sängen stod fortfarande tidskriftssamlaren med mina tidningar som han brukar rota i. På pallen bredvid sängen låg ett sånt där hårspänne som jag hade glömt hos honom för evigheter sen och som han sen fått. Och under det låg boken som han sa att jag skulle läsa när jag ringt honom för några dagar sen och varit ledsen. 

Men bevisen fanns där. På kudden, lakanen. Under ögonen.

Jag löd inte min bortresta kompis. Hon som sade "snälla Julia, gråt inte i kväll. För jag vill inte att du ska gråta när jag inte... Kan vara där hos dig". Men som en annan kompis sa när jag sa att jag nästan inte gråtit alls, "Julia, du får gråta. Det är inte förbjudet"

Men det var ändå inte så illa. Jag visste att det skulle bli såhär, det var det enda rätta och det kände jag på något sätt, har haft i tankarna ganska länge. Och jag har gråtit när tanken slog mig för jag ville inte att det skulle vara så, jag grät värre då än igår. Igår var det bara lite nostaglitårar. Men man måste tänka framåt.

Jag ska inte säga att jag ska glömma honom. Det vore en lögn, för det kommer jag aldrig göra. (Även om jag försökte skulle jag inte lyckas)

Men jag kan inte klamra mig fast vid något vi gjorde, eller något han sade.

För jag vet att det enda jag ska klamra mig fast vid just nu, är jag själv.

Och Marcus, om du läser det här... Så lova att du inte får för dig att få dåligt samvete för alla gånger jag har varit ledsen. För du vet att, även om jag var ledsen ibland, så gav du resten av mitt liv en mening. Men både du och jag vet att det vi gjorde var det enda rätta.

Men jag älskar dig fortfarande, och jag ångrar inget vi gjorde eller sa. Jag menade allt <3