enjulia

Pappa skonades när han frågade om frisören inte hade tyckt att det varit kul att klippa en så häftig frisyr. Då kom jag på att hon faschinerat frågat om jag färgade håret, och om det då kunde vara anledningen till att det var såå glansigt. Och lite senare hade hon dragit fingrarna genom håret och sagt "det ser ju ut som sånt här riktigt schampooreklamhår!".

Då blev jag lite muntrare. Dessutom ändrade han (pappa alltså) från att jag såg ut som Cher till att jag såg ut som "en av de här flickvännerna som Beatles hade på 60talet". Då blev jag glad för jag känner en tjej som tycker att Beatles är bra och då tyckte jag att det lät bra. (Fast jag tyckte att det var lite konstigt att jag såg ut som en Beatlesflickvänstjej i håret när inte hon gör det. Bara en liten tanke sådär, skriven lite kodat så att ingen ska förstå att jag känner Paul McCartneys flickvän. Eftersom att hon aldrig berättar det själv)

Jag har precis lite stolt berättat för min pojkvän att jag gett bandet han diskret försökt få mig att lyssna på vid upprepade tillfällen men som aldrig riktigt nått fram till mig, ett försök, men det känns som om låten har svårt att nå fram till mig, eller jag att nå fram till den, eller nåt. (Hur många gånger fick du läsa den meningen för att förstå den?)
 Kanske har jag blivit för insnöad in da indie music (man kan väl inte säga indien?) att jag har svårt att ta sån musik till mig numera. Eller så har jag bara inte lyssnat vid rätt tillfälle än.

Jag tror att musik handlar mycket om det. Att lyssna vid rätt tillfälle.