enjulia

De ord min förra rubrik hade skreks ut idag. Hela världen skrek det. Skola och höst.

Jag vaknade i natt klockan tre av åskknallar slash munont. Gick upp och tog alvedon, och gick och la mig igen. Sedan vaknade jag vid åtta igen, av att pappa öppnade dörren. Ja, eller, jag var nog redan vaken då. För jag satte mig upp och tittade på honom när han sa "Vakna, Julia".

Det var en velardag. Ingenting kunde jag välja. Jag hade såna problem att välja vad jag skulle ha på mig att jag nästan kom för sent. Första dagen i skolan. Ändå visste jag vad jag skulle ha. Jag skulle ha på mig höstkläder. Kanske var det därför det var så svårt att ta på sig dom.

Klockan tiominuterinnanvibörjade satte jag mig i alla fall på en blöt sadel och cyklade genom ösregnet och gråheten och de täta ljusblixtarna från himlen. Iklädd jeans (stuprör. som en andra hud nästan. ganska skönt faktiskt), munktröja och en gigantisk halsduk. Och tygskor. Inte ens öppna dojor.

Sen kom jag till skolgården, asfaltsplanen, där hela sexnian stod ihoptryckta under en fyra fem paraplyer. Ändå skulle rektorerna ropa upp namn efter namn, så att eleverna fick stå ute i en kvar extra i regnet. Charmigt nästan.

Och, ja ... Jag var väl irriterad från den stunden jag satt mig tillrätta (alla kanske inte skulle kallat benen över ryggstödet som tillrätta, men jag gör det) på en stol i klassrummet. Kanske var det tandställningen och det faktum att jag inte kunnat äta någon frukost på morgonen på grund av den. Men å andra sidan, så kanske det var att det jag visste att nu kommer mentorerna ge oss ett häfte och sedan läsa innantill från alla tio sidorna, för att sedan kolla upp ur pappret och prata vidare om allt som står. Presentera de nya förbuden, be oss skriva ned våra mål på ett papper som så många gånger innan (mitt mål är att jobba upp så många betyg som möjligt, behöver jag skriva det? Jag orkade nästan inte skriva det i loggboken. Jag kände mer för att kritisera mentorernas retoriska förmåga. Att prata inför trettio personer utan att någon enda lyssnar. Det är ju nästan beundransvärt. Och jag vet att jag är jättedömande och jätteorättvis nu. För jag brukar nästan alltid i alla fall försöka lyssna på de här jätteviktiga umgängesreglerna, men idag orkade jag verkligen inte. Jag vill sätta igång. Jag behöver inte höra att man inte får kasta snöboll annat än på fotbollsplanen en gång till. Jag vet det nu. Och jag tror inte att de som inte följer det kommer göra det mera av att höra regeln en gång till, anyway)

Sen var det lunch och jag svalde spaghettin hel (varför är det alltid spaghetti första skoldagen?) och nu sitter jag här, whining.

Förlåt.