enjulia

Och förresten. Det är skola i morgon. Jag måste gå upp tidigt, igen.

Måste gå upp tidigt för att komma i tid till det sista första uppropet på första dagen av den första terminen på det sista året. Sista året på Via.

(Vad dramatiskt man kan få det att låta, jag vet att efter de första två månaderna i skolan känner man sig ganska avdramatiserad. I alla fall på den fronten)

I vilket fall. Jag hade ju tänkt skriva lite om hur jag kände inför detta sista första upprop och denna första skoldag och detta sista skolår.
För det är lite blandat. Jag skulle nog ljuga om jag skrev att jag inte saknat skolan. Okej, jag har inte saknat skolan som i skolanskolan. Inte skolan som i gå upp tidigt på morgonen, hasa sig genom halvdöda skoldagar och klaga på skolmaten, för att sedan lättat släpa sig hem men komma på att man ändå inte är ledig, utan måste plugga glosor och skriva uppsats.
Näe, det skulle jag nog kunna leva utan. Nej, det jag har saknat har nog på något sätt varit ordningen i livet. Visst, jag är ingen morgonmänniska, jag tycker att det är alldeles för roligt att vara vaken på natten för mitt eget bästa. Men jag vet ju, även om jag inte låtsas om det, att jag mår bättre när jag går upp på morgonen och inte på eftermiddagen. Och jag vet att jag för det mesta får mera gjort en sensommareftermiddag efter skolan än på en hel dag på sommarlovet.
Och, den skola jag saknat är skolan som i umgänget. Tjejerna i klassen. Faktiskt. (Speciellt luncherna, tolv tjejer runt ett cirkelbord anpassat för fem, samt långluncherna där man sitter kvar tre eller fyra och bara pratar. Varför älskar jag att prata i våran matsal?) Och, faktiskt, de (om än ovanliga) peppande entusiastiska lärare som man kommer i kontakt med.

Och i år ska jag inte vara rädd för hösten. Jag ska, inte ens en gång, tänka att jag vill vara igelkott och hoppa ned i en lövhög och gömma mig tills våren. I höst ska allt vara bra.

Och, ni underbara människor som vet vilka de är (hoppas jag), vill ni leva hösten med mig?