Och detdär med att anpassa sig till samhället
I mitt yrke som glad estetsångfågel ingår inte alltid att tänka på hur jag beter mig och var jag beter mig. Att mycket falskt dra ett känslosamt Håkan Hellströmcitat i öppen korridor eller cafeteria är inte alls en ovanlighet, men i skolan har folk slutat reagera på det.
Ibland glömmer man att resten av världen inte gjort det.
Detta ledde igår till komplikationer då jag och Johanna gick från Coop, där vi varit och hälsat på sexy Borka i coopoutfit och införskaffat kaloribomber i form av Ben & Jerrys och smågodis inför en gråtepisod i soffan med P.S I love you! (Gud vad efterblivet att avsluta meningen med ett utropstecken. Men filmen heter väl så, med utropstecken? Aja, nu vet ni att jag inte skrev det frivilligt!)
Jag hade haft Hey Jude på hjärrnan hela dagen, och var nu glad och ville ha utlopp detta. Ett utlopp i estetperspektiv är ett skrik för full hals, gärna med en passande rörelse till. Det kan vara några catwalksteg, ett hopp, ett ansträngt ansiktsuttryck eller kanske en aggressiv omfamning av en kompis inom räckhåll.
Vägen där vi gick var inte hårt trafikerad, men det körde bilar på den. Så när jag drog en låång (tänk cigarettändare) vinkrörelse över huvudet och skrek "Hey Jude, refrain!" borde jag egentligen inte ha blivit förvånad när firmabilen med två män ~25 besvarade min "vinkning" med att tuta och skrika hysteriskt.
Yess.
En annan sak som man lätt glömmer är en viss sorts mäns reaktion på korta shorts och klänningar.
Män är intressanta.
Aja. Det är alltid kul att kunna sprida glädje.