enjulia

Att släppa en bomb, en insikt som kommer i och med att oneklig fakta sätts i ord. Min hund fick somna in idag.

Min lilla pärla som sprang fram och tillbaka på Knappelskär för bara några dagar sen, som lekte och skällde som en valp på vattnet för att det var för kallt för att bada i. Mitt blanka lena huvud som jag pussade godnatt i hemlighet varje kväll, när alla redan somnat och jag var den enda kvar uppe. Den svarta skuggan i hallen utanför köket när jag gått upp på natten för att bre en macka. De tyst klapprande stegen över golvet när det klirrat till i matskålen på kvällen. Den buffande nosen under armen när en svart labradorkorsning ville ha uppmärksamhet.

Jag kunde aldrig tänka mig dig svag. Du som gammal och grå kändes orimligt. Som om det aldrig skulle hända. Du skulle alltid orka. Du skulle evigt vara våran hurtiga unghund som alltid var redo för ett äventyr.

Jag visste inte hur rätt jag hade.

Men jag hade trott att vi skulle få mer tid. Fler sommarmånader av långa, soliga promenader med tungan hängandes som en rosa slips, höster med löpturer vid mattes sida i ur och skur. Tusen till hopp från bryggan vid Norrhagen, som du älskade. Fler försomrar lyckligt skällandes på skatorna i körsbärsträden, fler vintrar med snöbollsjakt på baksidan. Hundratals gånger tänkte jag ta dig till Estö, släppa dig på fotbollsplanen och se dig springa. Jaga löv blåsiga höstdagar. På huk se dig springa mot mig, glatt viftandes på svansen och strålande av livsglädje.

Du älskade livet, men ett liv med en pacemaker är inget liv för en hund.

Det var såhär det skulle vara. Du mådde bra in i det sista, du led inte. Allt var utan förvarning. En tur i skogen, ett vattenbrynsbad, ett hopp över en stock och ett gnäfs. Ditt hjärta pumpade aldrig mer normalt. Hjärtinfarkt var vad de sa. 33 grader varm med 200 i puls och 100 blås in till djursjukhuset. Syrgasrör i nosen, ständig uppsikt. Hjärtmedicin. Du slutade svara på den. Dethär var det enda rätta. Det enda alternativet.

Nio år fick vi. Jag var åtta år. Du var åtta veckor. Jag minns att du bråkade och bet mig i näsan. Jag minns att jag älskade dig utan gränser redan då.

Jag glömmer dig aldrig.

Jag vet inte hur det blir nu. Jag vet inte hur jag ska gå vidare. Jag vet inte vad jag kommer orka göra.

"Hon var ju bara en hund" 

Om någon kan förstå hur jag känner mig nu. Hur något kan kännas som en lättnad, men samtidigt vara den största smärtan i ett sjuttonårigt liv. Hur jag hör veterinärens ord i huvudet, ser hennes ansikte när hon säger att det inte finns något hopp kvar. Hela tiden. Och hur en mörkgrön korg kan vara så tom, full med svarta hår och hur en ostkant i en matskål av silvrig metall kan vara så torr. Hur man måste skrynkla ihop ansiktet, snabbt, oundvikligt, för att det gör så ont.

Och hur denhär dagen, som för alla er varit en onsdag som de flesta andra, med dåliga skämt, provresultat, långa lektioner och en bekant som visst gråter i matsalen bland all fiskgratäng, vad konstigt, vemtillåtersigattskämmautsigså kan vara dagen då mitt liv rasar ihop men måste gå vidare på samma gång

är konstigt

sjukt och

är det en mardröm låt det vara en mardröm hon är inte död hon ligger ju där ute i korgen och jag hör ju nästan hur hon andas genom dörren låt det inte vara såhär