enjulia

Jag skulle tippa på att jag är en av de mest svårväckta personer jag känner. Jag skulle även tippa på att de flesta av er kan tänka er att instämma.

När jag sover är jag i ett tillstånd som jag tror skulle kunna jämföras med medvetslöshet, alternativt gravt missbruk av någon form av drog. När jag är i det tillståndet gör jag vad som helst för att slippa bli uppväckt, och uppvisar tecken på missbruk i form av det största tecknet; förnekelse. ("Julia är du vaken?" "JAAADÅ!" Jag har blivit en mycket övertygande sömntalerska),en nästan skämtsam och otillräckligt allvarlig syn på saken ("hehe, sa du att du inte vågade gå nära för att jag slogs?") samt undantagstänkande ("idag ... Just IDAG får jag ligga kvar!")

Jag skulle utan att blinka kunna döda min bästa vän.

(Jag varnar redan här för överdrivande, vilket jag börjat känna närvaro av under den senaste meningen)

Mina nära och kära har desperat gjort vad de kunnat. Allt har testats. Kuddkastning. Vattensprutor. Öppnande av fönster i vintern, frånryckning av täcke samt kuddar. Användande av flertalet alarm placerade i olika ändar av rummet. Hög musik. (Lägg märke till att ingen av nämnda metoder inkluderar närkontakt med offret, vilket jag förutsätter att väckarna förknippat med alltför stora fysiska risker)

Men ingenstans har något varit såhär AHA! Den omständiga forskningen om en metod att väcka mig har alltså stått utan revolutionerande resultat.

En person har dock kommit att bli mer haj än andra. Kanske är de de genetiska likheterna, envisheten eller kanske helt enkelt den större mängd träning som hon fått genom åren. Jag pratar om min syster.

Jag ska förstås komma någonstans. I morse var en av de dagar då undantagstänkandet vaknat till ordentligt. JUST IDAG skulle jag få stanna hemma och sova liiite extra länge. Jag förtjänade ju det faktiskt otroligt mycket just denhär morgonen, och jag har inte varit sen en enda morgon denhär veckan, nästan!

Så kommer hon. Som en av Guds ärkeänglar ståendes på min stökiga dörrkarm, till min dvala framförandes ett meddelande. "Du kommer ångra dig. Gå upp så har du tid att duuuschaaa och äta en god frukooost och göra dig lite fräsch innan skolan!"

Ett mycket snällt, milt försök va? Det var bara början. Hon planerade fortfarande offensiven.

Jag hör i mitt tillstånd hur min stereo sätts igång med ett knäpp. Mitt undermedvetna skriker "NEEEEJ, INTE STEREON!" Men jag vet redan vad som väntar.

Min syster har letat igenom min skivsamling. Av någon anledning är den mycket utrensad och de bästa skivorna befinner sig på okänd ort. På något sätt lyckas hon i alla fall hitta min Det är så jag säger det-skiva.

"Kom igen Lena"- introt sätter igång. Hon har hittat min svaga punkt. Jag vet att hon tar till våld om jag försöker stänga av.

En minut senare har jag rest mig upp och gått upp ur sängen. Min syster kommer förbi min dörr och ser miraklet. Ett synande och ett "bra Julia!"

Och då, som de kuvade ungarna i slutet av varje avsnitt av Supernanny. Ungarna som under hela programmet jävlats med sina föräldrar på alla tänkvärda sätt, fint sittandes på sina naughty spots, besegrade.