Sagostund
Cubus designers måste varit höga när de konstruerade mina chinos, liksom jag måste varit detsamma när jag köpte dom, för dom är helt missbildade. Hemskt dåligt sittande, som såna här medeltida (okej, nästan) ridbyxor med gigantiska lår och tightare ben. Och, såklart, väldigt låg gren.
Chinos är snyggt. Jag borde kanske vara glad över att äga ett par chinos. Det gör ju inte barnen i Afrika.
Men. De är ju bara snygga i garderoben.
Trodde jag. Fram tills i morse, när jag gjorde en fantastisk upptäckt. Om man drar upp dom så att de sitter ovanför naveln så sitter de faktiskt helt okej i benen. Eventuella övriga detaljer som inte satt riktigt lika bra sågs förbi i lyckan. Ett skärp fästes. Ett långt linne drogs över. Fantastiskt. Jag var euforisk.
Så. Ni som såg mig idag i skolan och blev hemskt hemskt avundsjuka på mig idag i skolan, när jag gick omkring i mina helt okej sittandes chinos, ni kan trösta er med att jag även gick runt med ze biggest camel toe in business. Då var det sagt.
Nu till grejen. När jag kom hem och skulle byta om till myskläder (det är en bra vana. Man kan då somna när man vill, var som vill. Asbra) så uppstod allvarlig problematik. Jag skärpet som jag satt i midjan för att byxorna skulle stanna kvar gick. Inte. Att. Få. Upp. Klaustrofobi. Hjälp. Vad gör man med insikten att man sitter fast i ett par byxor? Det var kritiskt där ett tag, innan jag tog en sked och bände upp skärpet.
Hon har på sig ett par chinos, tänkte ni. En isbergshistoria. Bakom kulisserna i Julias klockrent sittande chinos. Jä.
Chinos är snyggt. Jag borde kanske vara glad över att äga ett par chinos. Det gör ju inte barnen i Afrika.
Men. De är ju bara snygga i garderoben.
Trodde jag. Fram tills i morse, när jag gjorde en fantastisk upptäckt. Om man drar upp dom så att de sitter ovanför naveln så sitter de faktiskt helt okej i benen. Eventuella övriga detaljer som inte satt riktigt lika bra sågs förbi i lyckan. Ett skärp fästes. Ett långt linne drogs över. Fantastiskt. Jag var euforisk.
Så. Ni som såg mig idag i skolan och blev hemskt hemskt avundsjuka på mig idag i skolan, när jag gick omkring i mina helt okej sittandes chinos, ni kan trösta er med att jag även gick runt med ze biggest camel toe in business. Då var det sagt.
Nu till grejen. När jag kom hem och skulle byta om till myskläder (det är en bra vana. Man kan då somna när man vill, var som vill. Asbra) så uppstod allvarlig problematik. Jag skärpet som jag satt i midjan för att byxorna skulle stanna kvar gick. Inte. Att. Få. Upp. Klaustrofobi. Hjälp. Vad gör man med insikten att man sitter fast i ett par byxor? Det var kritiskt där ett tag, innan jag tog en sked och bände upp skärpet.
Hon har på sig ett par chinos, tänkte ni. En isbergshistoria. Bakom kulisserna i Julias klockrent sittande chinos. Jä.
Kommentarer
Trackback