Puss.
Dag två på mitt liv från insidan av garderoberna är avklarad. Hade jag inte varit perfektionist hade jag kunnat vara klar nu. Men nu är jag ju det. Och självplågare.
När man står som en banan (bakåt alltså, det är lite svårt att förklara, men det verkar som om jag är någon slags mellanstorlek. Jag är inte lång nog för att nå att måla taket utan pall, men jag är inte kort nog för att på ett ergonomiskt vis idka pallstående takmålande) och umgås med Alco B-Milltex Täckfärg för vägg och tak under längre tidsintervaller börjar man (som kanske framgick i gårdagens inlägg) att tänka på ett underligt, misstänkt schitzofreniskt vis.
Hade dagens tänkande skrivits ned hade det blivit en tjock, långsökt men utsökt bok om filosofi. (Man undrar mycket över sin egen existens när man står på insidan av en kladdig garderob) Eventuellt en komedi. Jag vet inte riktigt.