enjulia

Jag har alltid haft lätt för mig i skolan. Det är ett faktum. Under perioden tvåan till femman hade jag sammanlagt två stavfel. Glosor har det aldrig varit tal om att plugga på fritiden, dom slinker in rasten före provet. Jag kan plugga in en mattekurs i naturtempo på egen hand, två timmars räkning i veckan, och få MVG. Man skulle kunna sammanfatta det så att jag har äckligt och orättvist lätt för mig.

Otroligt smidigt och bekvämt, kan man också kalla det.

Det är dock ett ämne som jag aldrig haft någon vidare framgång i.

Gymnastik.

Jag har ingen teknik, är inte snabb och bollsinne är det inte mycket tal om. Genom hela mitt liv som betygsatt gympaelev har jag släpat mig fram med ett, ibland, knappt godkänt.

Så när vi hade betygssnack i början av terminen och min gympalärare sa att jag hade goda chanser på ett VG om jag fortsatte anstränga mig var det inget snack om saken.

Jag skulle fortsätta anstränga mig. Kosta vad det kosta ville.

I morse var början på mitt nya liv som VGsiktande gymnastikelev. Ned i väskan trycktes ett par nikebyxor, ett brottarlinne och ett par joggingskor.

Orientering. Jaha. Klart jag ska ta svåra banan! Och klart att jag ska vara själv. Det kan ju inte vara så svårt. Eller?

Min orientering steg för steg:

1) Kontroll nio. Den vet jag var den är! He he ...

2) Amen då letar jag efter kontroll tio och elva när jag ändå är på gång här i trakterna!

3) Oj, kontroll tio och elva var visst inte med på min bana. Och oj, det är visst bara tio minuter kvar på lektionen.

4) Äsch, jag hinner väl med trettiofyra och trettiosju också! Dom är ju precis vid vägen ... Typ.

5) Vi går över daggstänkta berg fallera. Där var kontroll trettiofyra. Vem är det som är bäst?

6) Kontroll trettiosju borde vara här. Eller ... Där. Eller där borta kanske. Jag utesluter att den är nedanför backen.

7) Där var kontroll trettiosju. Nedanför backen.

8) Då var det fem minuter kvar. Det skulle vara en omväg att gå samma väg tillbaka, och det verkade ju vara en jättebra idé att gena genom träsket vid första anblick.

9) I mitten av träsket inser jag att jag inte vet hur jag ska komma därifrån.

10) Hur ska jag komma ut från träsket? Oh, titta, en jättetät trädklunga. Det är säkert utvägen. Jag springer.

11) Julia vrickar högra foten.

12) Julia vrickar vänstra foten.

13) Framme vid trädklungan. HA! Plan mark. När jag kommer ut på andra sidan kommer det säkert vara en fin, plan äng med ...

14) ... brännässlor. Brännässlor 350 grader. Jag är omringad av minst femtio meter brännässlor åt alla håll.

15) We shall nevah surrendah. Julia gör en "Sid, dronterna och melonen". (Ni vet slow motion, vrålandes)

16) Bara trettio meter brännässlor kvar. Aj, aj, aj. Still I'm dying with every step I take.

17) Har jag nämnt att jag hade trekvartsbyxor? Tio meter kvar. Är jag inte immun mot brännässlor nu så är det fysiskt omöjligt.

18) Här var det en stig bland alla brännässlorna. Vad lyxigt. Jag springer.

19) Vrickar båda fötterna igen. För säkerhets skull.

20) ÄNTLIGEN framme vid grusvägen som leder till skolan. Slänger mig upp på den, kastar mig på knä, kysser den. Typ.

21) Hör ett skratt längre bort på vägen. "Hehe, där kommer Juulia!"

22) "Hehe", där kommer mina klasskamrater. Hela, torra. Gåendes på en grusväg.

Jag vill döda dom.

Hur ska vi sammanfatta det hela? Mitt år som VGkandidat kan bli långt ... Och farligt.