LAAAAAAAST NITE
Jag var och tränade igår. Jag har haft problem med höften (som den sanna 80+ jag är) så jag tar det lite lugnt med löpbandet nowadays, men igår gjorde jag feta uppvärmningen så det gick alldeles prima i alla trettio minuter.
Nu verkar dock uppvärmningen ha varit till ingen nytta då jag gått med ont hela dagen.
Varför?
Jag sprang all the way hemifrån till busshållplatsen i morse.
Kommunal, tidsbunden transport is killing me.
Blev en ganska dag trots detta, och trots att det aldrig går riktigt som man tänkt sig på ensemblen, och trots att vi åkte in till stan för att gå på en fotoutställning på ett museum som var stängt. Och trots att shoppingen vi tog oss an som ersättningsaktivitet slutade olyckligt då det visade sig att mammas autoöverföring av studiebidraget, som skulle dämpat den ekande tomma akustiken på mitt bankkonto, hade laggat.
Det låter ju inte så roligt. Varför var dagen då så bra? Jag har världens bästa vänner helt enkelt. Satt hela vägen hem i intressanta samtalsämnen om nian, lärarna, stunder vi upplevt och saker vi sagt. Så himla mycket klockrent där. Vi borde skriva en bok. Sen pratade vi om skolan nuförtiden. Det är ganska kul att höra om hur andra har det. Speciellt när de använder sig av orden "samhälle suger långsamt livet ur mig". Sen garvade vi så mycket att folk bytte vagn. Ränderna går aldrig ur. Så himla skönt att få lite avstånd till saker och ting (och medpassagerare) genom att helt enkelt garva sönder åt det.
På vägen hem från stationen kom jag och Jeanette in på samtalsämnet framtiden. Jag har ju vissa idéer om vad jag vill göra, och som det är nu har jag hållt fast vid dom i ett år utan att bli osäker på om det är rätt. Kanske känns det mer rätt nu än nånsin. Detta innebär dock att jag inte är begåvad med den spännande insikten att inte ha någon aning om vad jag ska göra resten av mitt liv, något jag löser med att känna töntigt mycket inlevelse i vad som ska hända med mina vänners liv. Jag uttryckte min spänning genom att säga att det är ju jättekul, du kan liksom bli vad som helst, om tio år kanske du är kock liksom! Jeanette spräckte dock denna teori genom att påminna mig om att vårat motto i köket är "alla baciller dör i ugnen".
Men seriöst. Studenten om två år. Vad händer sen?
Nu håller Marcus på och gräver i mitt förflutna och drar upp en del pinsamma sanningar på min bilddagbok. Nackdelar med att ha en tre år gammal. Vän och bilddagbok. Borde kanske kolla upp detdär så att inget jobbigt kommer fram.
Nu verkar dock uppvärmningen ha varit till ingen nytta då jag gått med ont hela dagen.
Varför?
Jag sprang all the way hemifrån till busshållplatsen i morse.
Kommunal, tidsbunden transport is killing me.
Blev en ganska dag trots detta, och trots att det aldrig går riktigt som man tänkt sig på ensemblen, och trots att vi åkte in till stan för att gå på en fotoutställning på ett museum som var stängt. Och trots att shoppingen vi tog oss an som ersättningsaktivitet slutade olyckligt då det visade sig att mammas autoöverföring av studiebidraget, som skulle dämpat den ekande tomma akustiken på mitt bankkonto, hade laggat.
Det låter ju inte så roligt. Varför var dagen då så bra? Jag har världens bästa vänner helt enkelt. Satt hela vägen hem i intressanta samtalsämnen om nian, lärarna, stunder vi upplevt och saker vi sagt. Så himla mycket klockrent där. Vi borde skriva en bok. Sen pratade vi om skolan nuförtiden. Det är ganska kul att höra om hur andra har det. Speciellt när de använder sig av orden "samhälle suger långsamt livet ur mig". Sen garvade vi så mycket att folk bytte vagn. Ränderna går aldrig ur. Så himla skönt att få lite avstånd till saker och ting (och medpassagerare) genom att helt enkelt garva sönder åt det.
På vägen hem från stationen kom jag och Jeanette in på samtalsämnet framtiden. Jag har ju vissa idéer om vad jag vill göra, och som det är nu har jag hållt fast vid dom i ett år utan att bli osäker på om det är rätt. Kanske känns det mer rätt nu än nånsin. Detta innebär dock att jag inte är begåvad med den spännande insikten att inte ha någon aning om vad jag ska göra resten av mitt liv, något jag löser med att känna töntigt mycket inlevelse i vad som ska hända med mina vänners liv. Jag uttryckte min spänning genom att säga att det är ju jättekul, du kan liksom bli vad som helst, om tio år kanske du är kock liksom! Jeanette spräckte dock denna teori genom att påminna mig om att vårat motto i köket är "alla baciller dör i ugnen".
Men seriöst. Studenten om två år. Vad händer sen?
Nu håller Marcus på och gräver i mitt förflutna och drar upp en del pinsamma sanningar på min bilddagbok. Nackdelar med att ha en tre år gammal. Vän och bilddagbok. Borde kanske kolla upp detdär så att inget jobbigt kommer fram.
Kommentarer
Trackback