enjulia

Framför en öppen eld en söndag i november har 50% av familjen Lindqvist valt en hackkyckling i diskussion om choklad:

Pappa: Du köper glädjedödarchoklad! Man vill bara ta en bit för att den är så äcklig!
Mamma: 90% är ju jättegott!
Dotter: Jag kommer ihåg när jag och Karin köpte tomat och saltchoklad till mamma. För att jävlas.
Pappa: Jag med ...
Mamma: Ååååh, jag vill ha mer sån!
Dotter och pappa: ...
Pappa: Mamma tycker om all äcklig choklad. Kaviarchoklad.
Dotter: Fransk senapchoklad.
Mamma: Ååh!
Pappa: Salladchoklad ... Hehe.
Dotter: Spenatchoklad!
Mamma: Ååh, det skulle vara jättegott!

Det är lördag morgon, ute får marken känna på vad som verkar vara månadens enda soltimmar. Vad gör jag? Jag sitter inne med ett täcke på axlarna. Varför? Svar: Igår, pepparkaksdeg, glögg. Jag mår. Bra.

Nu sitter mademoiselle här och huttrar igen, jag gick och besökte sängen för en sisådär två timmar sen och knackknack neejdå pappa, jag sover inte, jag vilar bara lite! Så vaknar man iskall och med kläderna på med ränder efter lakanen på kinderna.

Jag har en känsla av att jag beskrivit det exakt likadant förut. Creepy.

Nu ska jag och pappa beställa thaimat, för vi är ensamma hemma. De längsta och bekvämaste (lataste) individerna i hushållet gillar sånt. Att välja mat är alltid en avancerad procedur. Speciellt när det lutar åt nudlar - jag kan aldrig lära mig vilken nudelsort som är vilken. Det resulterar i att jag alltid, alltid, alltid får fel. Om jag vill ha risnudlar får jag äggnudlar. Om jag vill ha äggnudlar får jag risnudlar. (Jag vet! Det måste vara en konspiration) Därför tänker jag idag välja den som jag inte tror är den jag vill ha.

Man får inte vara dum inte.

Pappa har satt igång ett liveframträdande med Bob Dylan på DVDn ute i vardagsrummet bland bokhyllorna och gitarrerna och de bruna gamla sammetsfåtöljerna och LPskivorna och den orientaliska mattan. Det är fredag.

Sen är hon ju förjeekla snygg också.

Sitter och tänker "åå jag fryser borde kanske värma mig på något sätt" när min hjärna lite lugnande svarar sig själv med "det är ingen brådska, det gör inget om du sitter här och blir lite kallare, vi har ju boolprop"

En galet lång text med exklusiva detaljer om mitt intressanta liv. Tillgång och efterfrågan. Folket får vad folket vill ha.

Det blåser ute, klockan är sju och I want you med The Kooks sätter igång på min mobil. Det är väckningsalarmet. Mirakel har inträffat förut, men man måste ändå inse mina föräldrars chock när jag knallar ut ur mitt rum klockan fem över sju (måste ju lyssna klart på låten), utan att de hotat mig en enda gång. 

I mitt huvud är det torsdag och jag börjar inte förrän klockan halv tio. På schemat är det onsdag och jag börjar klockan tio över åtta. Att veta sånt är dock inte riktigt min grej så jag myser runt i tillståndet "jag har sovmorgon". Duschar. Får ännu en av mina smarta idéer och stoppar i proppen. Badar. Funderar fortfarande på vad det är Luke sjunger i sticket förutom so how did you do it angels.

Kommer upp. Tar på mig morgonrock. Sätter upp håret i någon form av sned hästsvans och knallar runt lite i huset. Sätter igång mamma och pappas sega skit och får upp Spotify, spelar musik på pappas badass bass boosterhögtalare. Kollar mobilen och ser ett sms som berättar att alla musiklärarna blivit sjuka. Kollar schemat. Inser att jag kommer att ha en 50 minuter lång skoldag. Som. Börjar. Om. Tre. Och. En. Halv. Timme. 

Hoppar i mina sexy fleecebyxor tillsammans med en av Karins munkisar (som jag för övrigt ska GIFTA MIG med). Börjar plocka med knäckemackor och blåbärssoppa, omega3, penicillin. Testar olika musik på Spotify, inget passar, öppnar min discolåtlista. Får igång lite Kung fu fighting, Funkytown, Lady Marmalade. Discomusik. Röjer sönder. När högtalarna lyckas ge basen lite rättvisa och nån fantastisk individ lägger in gaalen gitarr förstår man faktiskt varifrån mamma fått sin dansstil. 

Loggar in på Facebook och tvingas sympatisera med Louisa, som inte visste att lektionerna var inställda och satt i skolan. Jaja jag kan väl komma upp lite tidigare då. Jag ska bara dansa lite till. Bara lite.

Kollar på klockan. Okej, nu är det tre minuter kvar tills bussen går. Slänger ned lite random grejer som ligger i hallen i väskan (det är en slags resefeber jag alltid får när jag ska åka någonstans med ett fordon med fast  avgångstid. Det är därför du ofta kan finna skohorn, fula hårklämmor av olika slag och smutsiga ihoprullade strumpor i mina små bagage) Far ut genom dörren. Innan jag hunnit tänka mig för utbrister jag what the FUCK med en ljudvolym som ekar lite ödsligt mellan husen i grannskapen. Det snöar. Ute. Kastar mig in genom dörren igen och lindar in mig i en halsduk.

Går ned till cykeln. Okej, jag kanske inte hinner till bussen på en minut ens om jag cyklar. Orkar inte vänta på nästa buss, tar cykeln. Får ett infall och cyklar Jeanettes smarta "genväg", det vill säga den som innehåller tre gånger så många uppförsbackar som den andra vägen, och en kurva som är så skarp att man typ måste sätta i foten och slira för att komma runt i. Jag kommer att möta en tidig död i samband med cykling. Eller orsaka någon annans. När jag cyklar har jag två enda mål; att komma fram så fort som möjligt (även när man tappat kondis och har halsfluss) samt att kuva den där jäääla halsdukens och väskans egna vilja att vara exakt överallt där jag inte vill att de ska vara. Säkerhet är inte prioriterat.

Jag kommer i alla fall levande fram till min destination denna gång. Möter Louisa och går till matsalen, äter filmjölk och delar med oss till varandra av våra sofistikerade tankar och funderingar. Har fortfarande discomusiken i huvudet så det blir väldigt hög klass på det jag får sagt. Efter intaget av socker och kanel med filmjölk bestämmer vi oss för att börja med den undersökning vi länge varit intresserade av att göra. Detta innebär block och penna och observation. Vi tröttnar snabbt och nöjer oss med att sjunga med i musiken från cafeterian. Drar sedan till en av datasalarna i estetkorridoren, där vi chillar sönder till skön musik från min Spotify med Kalle och Bob i trean. Googlar festliga saker och sätter lite allmän guldkant genom några av dessa alltid så intellektuella konversationer. 

Louisa börjar påstå att vi borde gå därifrån. Eftersom att hon är den punktliga i våran relation tänker jag att det kan vara en bra idé. Men likväl är jag är den opunktliga i samma relation så jag måste ju säga att jag ska bara. Vi hinner i vilket fall som helst iväg för att ha våran lektion. I femtio minuter. För att sedan sluta. Är det inte fantastiskt med lärare med dålig motståndskraft mot influensor.

Efter lektionen (klockan tjugo över tolv alltså. På dagen.) känns det ju himla tråkigt att bara sticka hem och gömma sig, eftersom att det är så kul att vara i skolan!!!!! så jag och Louisa sätter oss och myser i den mest komfortabla möbel man någonsin kan tänka sig. Hon ska tydligen få skjuts till Torö klockan tre så vi har lite tid att döda. Hon diskuterar guldfiskar och jag läser lidelsefullt poesi för henne liggandes uppochned. Jag har fortfarande discoenergi. Kul. Vi gör ett avtal och drar till Kvantum och köper bullar. Vi åker tillbaka. Jag ska precis få ut min del av avtalet när vi får syn på Cosmopolitan i biblioteket. Vi går in och läser. Klockan blir nästan tre. Jag tar min cykel och går hem.

OCH NU SITTER JAG HÄR OCH FRYSER jag har precis pratar med Wilster det var kul. kkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkul.

Hela min humor. En enda bild.

Skolan har börjat igen och jag har efter två dagar anpassat mig till mina noggrannt utvecklade eftermiddagsrutiner.

Skolan slutar. Jag fylls av lyckokänslor. Jag lyssnar på bra musik på busshållplatsen. Sitter och tänker storslagna tankar hela vägen hem. (Avbryts eventuellt av barnvagnsavstigningsmelodin, som är falsk som fän och alltid slår mig ur mina intellektuella resonemang. Den vore en anledning att inte åka kollektivt.) Går av bussen. Fryser häcken av mig i centrum, på banantorget, på cykelvägen utanför biblioteket. Fryser häcken av mig på min gata och på min uppfart. Fryser häcken av mig när jag kommit innanför dörren, fryser häcken av mig när jag tar av mig ytterskorna, fryser häcken av mig när jag utan vidare eftertanke eller reflektioner dimper ned i sängen med näsan rätt i kudden och somnar. Vaknar alldeles för många timmar senare i samma position, utan känsel.

Jag mår bra.