enjulia

Även om jag går runt i sådär lite härlig mindfulness just nu så saknar jag dig så fort jag kommer ihåg att göra det, det är glada hundar överallt och jag önskar att du också kunnat vara härnere och vara glad. Jag är inte den som gråter längre, jag gråter inte i onödan och jag gråter inte för ingenting, men det rinner tårar när jag går i höstvinden och ser löv virvla runt fötterna och vet att om du var här skulle du jaga dom sådär som du alltid brukade.

Nu ska jag spela Lost på piano för att jag har den i hela kroppen just nu. Verkligen hela kroppen. Det här är inte ett psykiskt vettigt tillstånd.