Det är november och jag fryser konstant. Och sover och är vaken fel tider.
Skolan har börjat igen och jag har efter två dagar anpassat mig till mina noggrannt utvecklade eftermiddagsrutiner.
Skolan slutar. Jag fylls av lyckokänslor. Jag lyssnar på bra musik på busshållplatsen. Sitter och tänker storslagna tankar hela vägen hem. (Avbryts eventuellt av barnvagnsavstigningsmelodin, som är falsk som fän och alltid slår mig ur mina intellektuella resonemang. Den vore en anledning att inte åka kollektivt.) Går av bussen. Fryser häcken av mig i centrum, på banantorget, på cykelvägen utanför biblioteket. Fryser häcken av mig på min gata och på min uppfart. Fryser häcken av mig när jag kommit innanför dörren, fryser häcken av mig när jag tar av mig ytterskorna, fryser häcken av mig när jag utan vidare eftertanke eller reflektioner dimper ned i sängen med näsan rätt i kudden och somnar. Vaknar alldeles för många timmar senare i samma position, utan känsel.
Jag mår bra.