De kallar mig hurtbulle.
Jag önskar att jag hade något vist att säga men nu har jag ju inte det. Inget annat än detaljer ur mitt egna meningslösa liv (som jag älskar, förvisso) såsom min extrema slöhet, som nyss väckte en viss irritation mot gymmet jag tränar på.
Det var såhär att jag hade ju tänkt träna idag. Verkligen, tänkt. Planerat. (Läs skjutit upp från gårdagen, när jag i stället låg och mös i min säng) Men när jag kommer hem och faller ned i fåtöljen i vardagsrummet känner jag det, alldeles tydligt; det är som att högre makter försöker tala om det för mig. Jag borde inte träna. Det är såå mycket mer rätt att sitta här och äta krämig stragiatellaglass.
Eftersom att jag inte kan banga ur träningen bara sådär som vilken mes som helst måste jag ju försöka hitta något utomstående förhinder till den. Lite nöjt kommer jag fram till att ja, jag säger såhär. Om det är några gruppträningspass av de sorter som jag brukar köra i kväll, då går jag. (TOTALT omedveten om att det tidigare veckor inte alls varit det. Typ)
Jag loggar in på hemsidan för att få min ledighet bekräftad och min slappa kväll befogad, och märker att, vad i… Hela schemat är ändrat. De har stuvat om passen, och just idag är det ... Fyra stycken.
Nu letar jag alltså efter en ny, stabilare, mer oberoende anledning. En bit oregano mellan tänderna kanske.
xD
Jag vet att jag är väldigt rolig, men dendär smileyn är inte helt okej alltså!