enjulia

Efter en perfekt morgon har jag varit på gymmet och sedan duschat. Ibland äger det att duscha alltså. Mamma och pappa var ute och gick så jag kunde sjunga hålla enmanskonsert med duschslangen som mic och det gråa kaklet som dansgolv. Jag älskar badrummet i källaren. Det är ju som en enda stor fet resonanslåda.

Jag är dock förvånad över att bastudörren inte sprack när jag tog mina riktigt fräna countrygnälltoner eller när jag lekte operatant.

Jag är faktiskt jättebra på opera. Fråga min klass. Vi var på besök på Operan i höstas, såg nån föreställning med sju år långa akter och sju år långa pauser. Under en av dessa pauser, när jag och några till lagt oss i en fet, slapp hög på heltäckningsmattan i rummet där vi väntade, drog jag i tristess upp rösten i halsgropen och gjorde ett operaskri. Det var fullkomligt perfekt, alla i hela rummet stannade till, började se sig omkring och nån utbrast "vem FAN var det där?!"

 Sen dess har jag faktiskt funderat ganska mycket på det där med att börja jobba på Operan. (Okej, jag måste bara kontrollera att ni kunde urskilja ironin i det där)

I vilket fall som helst. Jag borde kanske städa mitt rum nu. Olivia och Lisis ska sova här i natt och även om jag har vant mig vid det vid det här laget vill dom nog inte sova under två lager av kläder.

Försov mig i morse. Man fick jobba hemma på textkommunikationen om man ville (och jag hade ett svårt kval igårkväll när jag valde mellan att stanna hemma och att ha textkommunikation) så jag behövde inte masa mig upp till skolan förrän klockan nio. Jag hade planerat att gå upp klockan sju för att kunna ha en lugn och skön morgonstund med te och musik, men.. Ja.

Jag tror att jag efter mycket om och men lyckats skaffa mig en inbyggd väckarklocka i alla fall. Sådär som vissa har, som vaknar automatiskt den tiden de ska. Eller at least KAN vakna den tiden de ska. Men nu är det perfekt, jag kan vakna hur enkelt som helst - två timmar efter utsatt tid.

Wohoo.

Så klockan tre minuter över nio vaknade jag. Bussen går, som jag nämnt tidigare i veckan, tolv över.

Återigen, wohoo.

Jag flög upp ur sängen med målet att försöka hinna med bussen ändå. En snabb titt i spegeln krossade mina planer och jag bestämde mig för att satsa på 42-bussen i stället. Och dum som jag är skulle jag såklart starta datorn och lyssna på musik ett tag, när jag ändå hade så lång tid kvar tills bussen gick. Jaja. Det blev lite slimmat med tiden men jag slapp i alla fall halkspringa över trottoarerna, som var halare idag än igår trots att någon vacker själ hade ägnat lite tid åt att sanda dem.

Jag tänker alltid så bra när jag går ensam sådär på morgonkvisten. Jag tänker antagligen ganska mycket i allmänhet, om jag ska lita på vad jag fått höra. Just denna morgon spruttade mina tankar iväg när jag såg en gammal man som stod och glodde ned i en soptunna utanför ålderdomshemmet. Varför, undrade jag. Sen kom jag fram till den logiska slutsatsen att han antagligen tänkte sno något ur den. Det kändes mest trovärdigt. Och via den tanken tänkte jag vidare och undrade hur många av de som bor på det ålderdomshemmet som är kriminella. Som gjort något kriminellt i sina dagar. Det låter som en ganska konstig tanke sammankopplad med söta gubbar med pressveck och rutiga baskerkepsar, men egentligen. De har ju levt längst, haft flest tillfällen. Borde inte de vara dem med högst kriminalitet i samhället?

Jag drog slutsatsen att så måste det vara.

Gud vad jag skriver. Jag tror att mitt huvud är inställt på det välbekanta läget "ordbajsa", som jag ställde in det på för en halvtimme sedan då jag satte mig här i skolbiblioteket för att svara på de tusen frågor om källkritik som vi fått inom historian. Roligt.

Jag väntar på att Tjollzing ska sluta, för då ska vi dra till Haninge Centruum. Jag har varit där sedan vi såg på Idolerna där. Ska försöka hindra Tjollan från att kyssa marken där scenen stod.

Tills vidare, hare bra.

Nu är det såhär. Att bussen går 42 och 12 över varje timme. Jag skulle ta 42 för att hinna fram till första lektionen första dagen på vårterminen. Och såhär såg min morgon ut efter att jag bloggat senast.

09.35 Julia står framför spegeln och sjunger och dansar med sin hårsprayflaska

09.36 Julia ser klockan. De mycket vackra och rena tonerna brister ut i ett "SKIIIIIIIIIIIIIT!"

09.36 Julia springer ut i hallen och kastar på sig ytterkläder. Drar på sig fel sko på fel fot. Inser att plånboken med busskortet är borta. Skiter i den, kastar sig ut genom dörren, låser.

09.38 Julia går väldigt fort längs Mörbyvägen i rädsla att halka

09.39 Julia kollar på klockan, utbrister ännu ett diskret "SKIIIIT" och börjar springa

09.39 Julia halkar på banantorget

09.40 Julia springer vidare. Nån har bakat bullar, det luktar bullar på hela Fredsgatan. Fan! Julia stannar, sniffar, springer vidare.

09.41 Julia har nästan kommit fram till busshållplatsen och ser bussen komma på håll. Hon bestämmer sig för att börja gå och går stolt in i busskuren

09.41 Julia utför en diskret segerdans på busshållplatsen men slutar kvickt då hon märker att småbarnsmamman med barnvagnen glor

09.42 Bussen rullar in vid hållplatsen och Julia stiger på.

Goder morgon, och välkommen till en ny, strålande dag. Det är alltid lovande när man är uppe före solen, och den ytterligare vetskapen om att första timmen är textkommunikation övertygar mig om att idag - jaa, just idag, kommer det att uträttas stora ting i mitt liv.

Jag låg och vred mig till klockan tre i natt. Det var varmt och täcket var knöligt och jag har rubbat min alltid-sova-på-höger-öravana (varför är en lång historia som bottnar sig i att mitt hår pekar åt höger i topparna) så jag lyckades inte somna hur hårt jag än försökte.

Men en sak som är bra med mig är att jag kan vara uppe hur länge som helst utan att min hjärnkapacitet får ta stryk dagen efter. Ett exempel på det var en händelse som utspelade sig vid matbordet för ungefär tjugo minuter sen.

Jag sitter med håret lite åt varje håll och tittar apatiskt gröten som pappa ställt fram åt mig. Han skjuter lite morgonstressat fram hallonsylten, mjölken och sockret mot mig och jag glor på dom i ett ögonblick. Sen hajar jag till.

Jag: Äter du SOCKER på havregrynsgröten?!

Pappa kollar lite oförstående upp på mig, som ser ut som om jag halkat över en smutsig hemlighet som jag kan tjäna en oanständig summa pengar på.

Han: Ja..?

Jag: HAHA! Man kan ju inte ha socker på gröten! Här sitter du och äter gröt och alla tror att du är nyttig, och så har du SOCKER på! Ha!

Det sista uttalas i ett triumferande mummel, mest för mig själv. Pappa tittar oförstående på mig i några ögonblick, sen sänker han blicken med en min som sa "jaja". Nöjd drar jag tag i sockerkaret och börjar hälla upp socker på min gröt.

Jaa. Det gör jag.

Det är så bra att min hjärnkapacitet inte påverkas av hur mycket sömn jag får.

Nog om det. Jag sitter och lyssnar på The Kooks på Spotify. The Kooks är bra. Spotify äger. Låten jag lyssnar på nu heter Sway. Sway med The Kooks och inte med The Perishers. Konstigt. Men bra.

Jag känner att jag skriver väldigt sofistikerat just nu. Som sagt, hjärnkapaciteten. Ska nog gå nu. Hej!

Förlåt. Jag vet att jag har sagt det förut. Men. Jag. Måste.

A BAD DREAM MED KEANEEEEE!

Tack.

Jag är lost. Sådär. Jag behövde en inledningsmening. Det där var en.

Idag var jag med Olivia. Igår också. Vad gör vi? Inte mycket. Jag är trött nowadays. Jag vill skriva men så fort jag börjar känns det bara fel. Som att sitta och försöka spela någorlunda flytande på en vänstersträngad gitarr. Eventuellt spela in för att märka att man spelat ostämt. Och ta bort allt. Om ni fattar vad jag menar.

Jag tror att jag behöver musikterapi. Försöker med lite nytt. Hittar inte mycket though. (Liknandebandprogrammet, Mia?)

Nu ska jag nog fortsätta kolla runt på internet efter ett liv.
Förresten. Det suger att ha två sovande föräldrar i rummet bredvid OCH en gitarr i knäet.

Jag måste säga att man ibland blir lite chockad över hur drömmar gör sig lite sådär extra intressanta på morgonen när man funderar på att vakna. Ungefär som kvällstidningar som vill sälja lösnummer. Dom blir sådär extrema och ... Sjuka.

Innan jag vaknade drömde jag att jag var på en båt. En kryssare tror jag. Ett par som jag känner till hade fått en bebis som hade aslågt hårfäste och jag ville sova i en gigantisk säng som stod på nån allmän plats. En Gibson Explorer flöt förbi utanför fönstret ...
Sen var det dags att ta sig hem. Jag var tvungen att leta efter min cykel(!) på perrongen så jag hann inte in genom dörrarna innan tåget började åka, så jag kastade mig in i styrarhytten, där tågföraren garvade lite åt mig men lät mig sitta fastklämd i dörren. Sen spårade tåget ur uppe på en hög bro och då var Olivia där plötsligt. "Vi har spårat ur, vad jobbigt", sa hon. Sen gick vi i luften. Vi var lite rädda att vi kanske inte skulle kunna gå i luften för evigt så vi tog oss in i någon halvfärdig byggnad som hade massa säckväv runtomkring sig.
Där inne träffade vi Kenza och hon sa att vi var tvugna att gömma oss. Vi gömde oss ett tag, sen föreslog jag att vi skulle springa i stället. Det gjorde vi, men i dörröppningen ut från vårat gömställe träffade vi snubben som vi gömde oss för och då fick vi springa. Vi sprang i en korridor som mest såg ut att vara tagen ur en skräckfilm eller nåt, så att säga. Med galningen efter oss.
Till slut kom vi ut på något som liknade en balkong och psychot pekade på sina blomlådor och berättade att allt han gjorde gjorde han för dom. Och så började han berätta om sin tragiska barndom där han mest av allt velat ha blomlådor och en ukulele. Under tiden han berättade det blev han snäll. Vi gav honom en ponny, en ukulele och gödsel och hela drömmen slutade med att han åkte iväg i en bil med en Övningskör-skylt på ...

Ibland undrar jag vad som pågår i mitt huvud. Jag hoppas nästan att ingen läste det där och nu sitter och försöker analysera mig.

Skit samma.

Jag vet inte riktigt vad som händer idag, funderar på att tvinga mig på någon av mina vänner. Jag sitter med Olivia på msn och hon konstaterade precis att Friday I'm in love är soundtracket till Andra avenyn. Jag har inte ätit frukost. Jag borde äta frukost. Och fixa håret. Och klä på mig. Först och främst ta mig ur den här stolen ...

Det är en helt vanlig lovdag alltså.