enjulia

När man tränar på gym stimuleras kropp och muskulatur, men hjärna och sinnen förblir en aning rastlösa under de timmar som spenderas användandes diverse maskiner, lyftandes diverse tyngder. Man får en hel del tid över till onödiga tankar. Denna tid blir lätt hänt spenderad åt att studera folket på gymmet, och efter många timmars forskning har jag kunnat dela in dem i sju kategorier.

1) Kvinnor med 40årskris som är solariebruna, nyfärgade i håret och grymt vältränade. De går i timmar på löpbandet och är uppskrivna på alla passen.

2) Tanter med 50årskris. De går ofta på core-passen och tycker att det är roligt att arbeta i grupp, men ute i gymmet är det ju så tråkigt. När man träffar en kategori-2-tant får man garanterat ett muntert "hej!"

3) Bodybuilders med lite hår på huvudet (frivilligt) och kroppar stora som hus. Ofta lätt rödtonade i huden lyfter de vikter lika stora som de själva och de andra killarna på gymmet går stora omvägar runt dem. De kommer sällan två och två eller i grupp, men befinner sig två stycken på gymmet samtidigt stannar de gärna upp i träningen för en liten pratstund. De är fåordiga men skrattar gör de. Och spänner sig.

4) Unga tjejer med hästsvansar som svänger i takt med träningscyklarna eller crosswalkermaskinerna. Konfronteras dom kollar de på varandra med jämförande blickar men säger inget.

5) Unga killar som bara går runt i en klunga på ca 5 pers och inte verkar göra mycket mer än att hänga. Vid särskilda tillfällen tar en av de djärvare individerna i gruppen initiativ och lägger sig i en bänkpress och börjar lyfta. De andra fem håller i tyngderna åt honom och hjälper honom att lyfta rakt. Så går de runt i någon halvtimme till innan det sistnämnda upprepas.

6) Män i 20årsåldern med gigantiska biceps som står och drar i handtag och stajlar slash kollar på tjejer. De har ofta tighta t-shirts och mjukisbyxor som framhäver deras bulliga bringor samt rövar.

7) Söta gubbar som lite vilset går runt bland maskinerna och lyfter mer än jag nånsin kommer kunna göra.

Jag undrar hur det kommer sig att jag plötsligt börjat kategorisera människor. Det är ganska anti-mig. Kanske är människor inte så olika egentligen. Kanske visar de bara sina sanna jag på gymmet.

Jag måste också lägga till att jag ser på dessa individer med kärlek. Tack för att ni gör min gymvistelse intressant.

Har datakunskap nu.
Vi går igenom Word.

Vi fick just lära oss att göra fetstilt text, söka synonymer och infoga bilder från Clipart.

När vi tog "datakörkort" i årskurs ett på grundskolan lärde jag min fröken hur man gjorde spalter och infogade bilder från Mina Dokument.

Det känns som om jag kommer greja den här kursen faktiskt.

För ett tag sen kom jag hem från Torö, där jag sovit tillsammans med några tjejer i klassen i Louisas lilla haunted stuga mitt i skogen.

Skulle kunna skriva ganska mycket om min reaktion när jag fick veta att Louisas mamma är medium, tårtan, de fem strömavbrotten och min och Louies kamp att hålla elden levande i ugnen, men jag är fortfarande för illamående sedan bussresan hem för att kunna tänka ordentligt.

(Seriöst. För att ta på sig att vara chaufför på Toröbussen måste man ha dödslängtan. Och jag kommer inte sätta mig på den igen om jag själv inte får det)

Det är lätt att se att Philip Mattsin håller på med musik. Den akustiska gitarren ligger som gjuten i hans knä och fötterna stampar i takt med tonerna han klinkar fram.
- Ända sedan jag började spela gitarr har det varit en väldigt stor del av mitt liv, och när jag var tolv år började jag inse att det verkligen var det jag ville hålla på med, säger han under vårat möte i estetkorridoren på Nynäshamns Gymnasium.

Philip har spelat gitarr sedan han var nio år gammal och sedan dess har det inte funnits något intresse som varit så stort.

- Jag har spelat en gång i veckan på lektion i sju år och sedan ofta flera timmar om dagen därtill, säger han. När det var dags för musikshower i grundskolan fick jag alltid stå där med gitarren. Jag var han med gitarren, det var min roll under större delen av högstadiet.
Men jag har hört att "killen med gitarren" var en image som tilltalade många småflickor?

- Hah! Jo, kanske lite.

Men trots att gitarr är Philips förstahandsinstrument både i skolan och på fritiden fick han ta på sig en helt annan roll då det bland killarna i klassen började talas om att bilda ett band. Idén hade funnits ett tag men någon riktig inspiration verkade aldrig riktigt komma.

- Några killar i klassen hade spelat tillsammans av och till i nästan två år, men det hade aldrig riktigt blivit något, berättar Philip. Så bestämde de sig för att försöka igen och frågade mig då om jag ville vara med.

Det var då förutom Philip Dennis Lindblad, Elias Jäderberg, Nuri Halmamedov och Tim Johansson som var med i planerna.

- Vi var tre gitarrister, en pianist och en basist så det blev att man fick dra sitt strå till stacken. Jag fick lämna gitarren för att jag var den som hade mest erfarenhet av att sjunga. Elias var bäst på trummor av oss fyra och Tim var på gitarren.

Men då Tim lämnade bandet efter två månader blev det ännu några omflyttningar i bandet. En kille som heter Nils hoppade in vid trummorna och Elias fick ta över gitarren. Med Dennis som basist, Nuri bakom synthen och Philip vid micen hade bandet som senare skulle komma att heta Last Living fått sina fasta musiker.

Vilken genre Last Living spelar kan Philip inte riktigt svara på.

- Vi tycker i alla fall att den är jävligt bra, säger Philip och skrattar. Han får sedan ett seriösare uttryck över ansiktet och berättar vidare.

- Elias gitarr ger ett metalcoreaktigt sound men jag har fått höra att det är ganska mycket screamo över mitt skrik. Nuri, som spelar synth, gör också väldigt mycket för soundet. Jag vet inte vad jag ska kalla det för jag har ingen aning om vad han håller på med. (Skratt) Men han ger en bra finish, det där lilla extra som ibland saknas.

- Det allt från dom, som sagt, till Green Day och Guns n Roses. Jag lyssnar inte så mycket på genren vi spelar, kanske tröttnar man på tunga gitarrer, skrik och allmän kaos när man håller så mycket på med det själv.

I rädsla att låta för ambitiös måste jag avsluta med de visdomsord som rörde sig i min skalle under hela arbetets process.