enjulia

Idag fick Jackie komma hem från sjukan.

Jag tror att jag är ganska mesig när det gäller min hund. För under tiden hon har varit borta har jag börjat gråta så fort jag hört en sorgsen låt, kollat lite extra länge på alla glada (friska) hundar jag mött på gatan och till och med försökt berätta för henne via telepati hur ledsen jag är över att hon måste ligga ensam och ha ont.

Idag åkte jag och pappa in till Kungens Kurva och hämtade henne. Det var en liten nedstämd tös med matt blick och hängande svans som vi hämtade på djursjukhuset. Hon tryckte sig mot mitt ben och ryckte till vid minsta plötsliga ljud, som om hon förväntade sig att någon när som helst skulle komma och ta ifrån henne från oss igen.

Jag fick sitta och hålla bak en arm mellan sätena för att se till att hon inte föll i bilen. Hela vägen hem. (Även om hon låg ned)

Framme i Nynäs skulle pappa hämta ut recepten på Apoteket innan det stängde och så satt jag där i en kall mörk bil med en matt lillhund i bagageutrymmet bakom mig. 

Det kändes inte udda över huvud taget när jag började prata med henne. Det kanske hade gjort det om det inte känts som om hon faktiskt lyssnade. 

Jag tror att jag är lite mesig när det gäller mina djurisar. Men grejen var att då kändes det inte ens konstigt att jag satt och med ord berättade för min labradortik att jag vet att det gör ont, men kommer bli bättre, det ska bli bra nu, jag lovar. Och jag vet att jag är mesig men när jag sa detta (för jag satt och förklarade för henne ganska länge hur bra det skulle bli) så lade hon stundvis huvudet på min arm. Inte för att stödja sig, hon la knappt någon vikt alls, utan bara för att lägga huvudet där.

Och jag vetefan om en trött nyopererad bushund kan urskilja tårar i mörka bilar under marskvällar, men när jag sa "Förlåt för att vi lämnade dig ensam" lyfte hon ansträngt upp ena frambenet, och efter att ha tappat balansen några gånger och satt ned den igen lyckades hon hålla sig stadig och la då upp tassen på min arm.

Shit vad jag är blödig. Verkligen patetisk när det gäller Jackie. Men typ. Det kändes som att hon sa att det var okej.

Det är konstigt att inte hunden är hemma. Man förväntar sig hela tiden att hon ska vara där. Ligga på vardagsrumsmattan och vifta lite sådär milt kärleksfullt på svansen som hon brukar göra. Komma travandes med ett bedjande morr som går upp i slutet, ett "vad göör ni?" när mamma anföll mig med en kram. Ligga under bordet när vi äter. Pappa aktade på fötterna som vanligt men det var ingen mjuk hårig svart kropp där under idag. Jag ropade på henne och höll en bit kyckling under bordet (sådär som jag egentligen inte får men som jag gör ändå) men ingen hund kom knapprande mot golvet för att hämta den. Mamma och pappa såg lite ledsna ut och jag tittade tomt ut i luften för något ögonblick när jag kom ihåg.

Kom ihåg att min hundbebis (somegentligeninteärnågonhundbebislängre, somblivitgammaltantmedgamlatantproblemsomentrasiglivmoder) inte är hemma idag, utan är på sjukhuset. På sjukhuset med ont i magen, på sjukhuset med feber, på sjukhuset med apatiska blickar och ett ansträngt viftande längst ut på svansen när man säger "heej Jackie!" med sin gladaste röst för att pigga upp henne.

Det började med att hon spydde upp hela sin lunch för några dagar sedan. Det fortsatte med att hon inte ville äta. Pappa åkte till veterinären men dom hittade inget som var fel. Sa att gamla hundar gör så ibland. (Minhundärintegammal!) Pappa och hund åkte hem och hon gick en långpromenad som vanligt på kvällen. Sådär som hon alltid brukar. Sådär som hon tycker om att göra. Och så mådde hon bra i någon dag, sedan spydde hon igen. Och vägrade äta. Vi ringde Bagarmossen och dom sa att vi skulle försöka med ris och vatten och hon åt några teskedar, och drack, men blev inte bättre. Magen var spänd som jagvetintevad och hon ville inte lämna korgen. När hon skulle ut stod hon bara stilla och slickade på snön. Försökte lindra febern. Och så kissade hon blod.

Idag åkte pappa in akut med henne till Södra Djursjukhuset. De bokade in en titthålsoperation klockan halv fyra och fann att livmodern i min hund hade spruckit och inflammerats och att hela området runtom var fullt av var.

Nu har hon ingen livmoder och inga äggstockar kvar. Och magen är ursköljd och igensydd.

Vi fick nyss ett telefonsamtal från veterinären. Min bebis har vaknat efter en lyckad operation och ligger nu lite halvt groggy på sidan i någon bur på Södra Djursjukhuset ...

Dethär är jobbigt. Min finaste vän är ensam och kanske vet hon, kanske vet hon att allt ska bli bra nu, men kanske undrar hon varför hon blivit lämnad där, kanske undrar hon varför jag inte är där hos henne, varför inte mamma och pappa är där hos henne ... Kanske är hon rädd där någonstans bland allt smärtstillande och jag orkar inte med den tanken.

Jag finns ju alltid där Jackie.

Ute blåser snöstorm och inte ens min mamma, som är känd för att springa i spöregn och bada i november vågar sig ut för att utmana vädret. Hon har kapitulerat och befinner sig just nu inom soffans sfärer. Själv sitter jag i ridkläder och knaprar knäckebröd, om en halvtimme kommer Björn och plockar upp Tjollan och mig för att åka upp till Kalvö. 

Och det känns. (Lyssna nu) Skitbra!

 Faktum är att det nästan är sånt här väder jag tycker att det ska vara när man rider ut. Kanske har det någonting att göra med tiden för tre år sen när jag och Tjollan brukade rida ute i Stora Vika på varsitt kallblod (mitt tre gånger så stort som hennes dock) och trava över ängar med en halvmeter snö, rida in i snötäckta granar (jaa, jag gjorde det. Jag pratade med den som red bakom) och komma hem och se ut som snögubbar.

Det är så det ska vara.

När jag blir stor ska jag ha en häst och en snötäckt åker. Tack.

I vilket fall som helst, red ju på bushästen igår också. Det gick bra, han är jättefin, men när han inte blivit riden på flera veckor pga dåligt underlag och att han går oskodd, och när Charity galopperade på andra sidan åkern, då ville Trinny också springa. Men eftersom att han lärt sig att han stannar när man tar i tygeln så blev det bara korta små accelerationer för att sedan trampa massa i luften i sidled.

Bra att lillen börjar öva sidvärts i tid. Ha ha.

Neej, nu ska vi inte snacka massa skit om pollen. Plexus red upp framför oss och då var han lugn som en ko. Trinny är bäst :)

Goder morgon! Första lovdagen, vaknade självmant klockan halv tio av att solen sken i mina ögon. Det går nog inte att vakna på något bättre sätt faktiskt.

Hur dagen kommer att se ut ser jag inte så klart nu, ska antagligen ta det lugnt och lyssna på musik tills klockan ett, då Björn kommer och hämtar mig. Ska till stallet och rida Trinnen, första gången på riktigt riktigt länge. Tråkigt att det inte blivit så mycket på sista tiden med allt skolarbete och frusen mark.

Saknar min bebis, ska bli kul att hälsa på igen :)

God eftermiddag. Jag är inne på min första sportlovstimme. Det känns. Bra.

Jag har inte riktigt några ord för hur jag mår just nu. Det är sol ute. Solen sken in genom fönstret i klassrummet och lös i mitt ansikte och på mitt papper när jag skulle analysera Adidas Invalid på svenskan. Jag + åtta timmars sömn + analys + sol = vinnande koncept.

Jag + Glasvegas är också lika med vinnande koncept. Jag lyssnar på låten jag la in i morse, Daddy's Gone. Jag dör lite. Eller neej, jag dör mycket. Sjuk låt att bli glad över egentligen. Pappa är borta. Men what the.

Kom till skolan i morse med den på hjärnan, gick till estetkorridoren. Där satt Ylva och sjöng den och Philip somnade nästan på min rygg...

Äe, vet ni. Det jag skriver makes no sense. Försöker bara förmedla min dag lite sådär halvt så som jag minns den, men allt jag ser är solsken och jag blir bara hög. Solen + jag = vinnande koncept.

Right now I'm too young to know
How in the future it will affect me when you go

Ännu en måndag har passerat. Just denna var hela våran korridor full med bord och högskoleelever som ville locka oss att gå på deras skolor. Detta påverkade inte oss ettor så mycket förutom att vi snattade godis från skålarna som stod utställda här och var och satt och prasslade med papper och var sockerförgiftade på lektionerna.

Efter skolan följde jag med Borka och Louie till Kvantum. Som sagt, det är något med oss estetettor och Kvantum. We love Kvantum. Men Kvantum är en lurig affär och en sak man bör veta innan man närmar sig Kvantum utan gasmask är att det (Kvantumet alltså) inte alltid är så milt och oskyldigt som det ser ut.

Kvantum har nämligen ett ganska fult trick som dom kör med på eftermiddagarna runt fyra när alla gymnasieelever och övriga nynäsbor är på väg hem. De sätter ut ett doftspår utmed Nynäsvägen som ska leda vilsekomna måndagströtta offer till deras affär.

De öppnar fläktarna från bullbakeriet.

I vilket fall så hade jag, Louie och Borka låtit oss luras in, Borka hade sprungit iväg och jag och Louie stod lite sega vid filmerna. Jag hade inga pengar och kunde inte släcka bulltörsten.

Så hör jag en bekant röst en bit bort. Från bullhyllorna. I mitt huvud sjöng i änglaröster. Philip. Bullar. Philips plånbok.

Jag blir exalterad och letar upp källan till ljudet. Tio minuter senare lämnar en nöjd Julia Kvantum med en bullpåse i handen. Tack Filip :D

Nu sitter jag hemma och gör inte alls särskilt mycket. Har ont i huvudet. Lyssnar på Keane och Beatles. Kramar hunden som ligger i sängen bakom mig lite ibland. Klockan åtta blir det gymmet med Mia. Wohoo, det är måndag!

Så sitter man här ännu än kväll med ett worddokument öppet.

Öppet,

men bakom bilddagboken, blogg, iTunes och Facebook. Jag känner nästan vibbar från mitt jag sedan nian. Har i alla fall fått en sida skriven om det som jag i bristen på ett bättre ord nu kallar jämställdheten i USA under 1800-talet. Jag saknar dock mitt ordbajsartillstånd. Det är på flykt.

En annan sak som jag saknar är Augusti i Helvetet på youtube! Den finns inte. Vad är dethär liksom? Det sög ju lite.