enjulia

I morse när jag gick upp hade någon tänkt på mig. På en bricka i köket stod en korg med naturmediciner av olika slag, flaskor med KanJang och MiviTotal, kosttillskottspiller och apelsiner. Bredvid stod en juicepress. I korgen låg en lapp.

"Till min hostande dotter"

Då blev jag lite glad mitt i alltihop.

Idag har det regnat så mycket att jag blev genomvåt när jag skulle cykla hem till en kompis vid middagstid. Jag cyklar ändå jätte jätte jätte jätte snappt! Sen blev han nästan lika blöt när vi gick och handlade mat. Även fast det inte är så långt. Maten gick bra. Vi skrattade och dog inte. Sen såg Gladiator och hade på oss filt i soffan. Det regnade fortfarande utanför och det var mysigt. Du är bra. 

När jag var på väg till gymmet undrade jag som egentligen var skillnaden mellan det svenska oktobermörkret och det spanska julimörkret. Jag minns när jag satt i ljuset från lyktorna vid poolen, på ett berg i utkanten av en katalansk småstad. Spanjorerna firade midsommar och smällde fyverkerier. Vi såg allt från första parkett, vid en uteplats med fetaost och frukt. Samma natt föddes en liten kusin hemma i Sverige. Det var lika mörkt som nu, var det inte?

Sen fick jag blunda bort det iskalla regnet från ögonen och styra mellan en djup vattenpöl och ett par uppgivet virvlande orangea löv. Då kom jag på det.

Just det. Så var det.

Nu ska jag fortsätta mitt runtmysande och sen gå och lägga mig tidigt. Somnade inte förrän klockan fem i natt och någonstans måste man ju få energin ifrån.

Samhällskorridoren, Stockholm, Maine, det spelar ingen roll hur långt ni drar för ni kommer ändå alltid ha huvudrollerna. Ni är tankarna som lugnar mig när allt känns sämst. Tack för att ni finns och för att ni säger som det är.

Jag menade det jag skrev på era balkort.

Jag tror att jag vaknade av att mitt alarm ringde i morse klockan sex. När jag tänker efter. Och jag tror att det väckte min mamma i rummet bredvid mer än det väckte mig. Jag tror att det var hon som stängde av det.

Det blev en lugn kväll igår. Orkade inte med en massa. En TV och en soffa och två vänner, tvåhundrafemtio skratt och lite livslång vänskap var grejen. Allt man behöver ibland. Sen två vänner på promenad hem åtsammahåll med en cykel som kommer bli vår död och samtalsämnen och lite erkännanden och lite tröst.

Känns som höst.

Sen fick jag veta att jag är någons ledstrasb. Jag tror att det var felstavat. Han försökte igen och då blev det "Du är min ängel". Det var fint.

Just det. Jag tänker inte lämna er väntande med "Fortsättning följer" på mitt inlägg om i morse, jag vet att ni håller på att dö av nyfikenhet av vad som hände efter mitt revolutionära uppvaknande.

Jag vaknade klockan sju. Klockan halv tio var jag tvungen att vara i skolan. Det är jättemycket tid. Jättejättejättemycket tid ju! Därför var jag tvungen att ta ett bad och skrubba hela kroppen, äta feta frukosten och, för att komplettera det hela - ha lite morgondisco till Spotify.

Sen står jag där i hallen med skorna på och kollar på klockan. Oj. Den är visst tio över. Bussen går tolv över. Lätta kalkyler i huvudet utifrån statistiken på löpbandet i veckan visar att jag hinner om jag springer. Verkligen springer.

Ett snabbt övervägande. Ska jag springa?

HELL YEAH.

Halsduken flaxar, stegen töjer upp kjolen. Jag springer om en cyklist. Väskan dunsar i sidan. Folk på torget glor. "Vilken atlet", tänker dom. Säkert.

Och hur går det? Jag blir nästan överkörd av bussen och chauffören skrattar åt mig, men jag hinner. Dessutom hann jag ju med den där sista låten på Spotify hemma. Tjäna tid och upplev mer av livet - bli tidsoptimist.

Igår köpte jag en ny deo, efter att sen en tid levt med ACO's egen högkvalitativa deo, som visserligen maskerar lukten men däremot (en slutsats efter flitigt användande i ca två veckor) verkar främja själva svettlöksproduktionen.

Och det är när du vaknar dagen efter ett inköp som detta, ser dig om efter ditt nytillskott på platsen där du var helt säker på att du ställt det, som är tom, och sedan lite besvärat och ledset tänker "tänk om det bara var en dröm ..." som du vet att köpet var absolut nödvändigt.

Jag skulle tippa på att jag är en av de mest svårväckta personer jag känner. Jag skulle även tippa på att de flesta av er kan tänka er att instämma.

När jag sover är jag i ett tillstånd som jag tror skulle kunna jämföras med medvetslöshet, alternativt gravt missbruk av någon form av drog. När jag är i det tillståndet gör jag vad som helst för att slippa bli uppväckt, och uppvisar tecken på missbruk i form av det största tecknet; förnekelse. ("Julia är du vaken?" "JAAADÅ!" Jag har blivit en mycket övertygande sömntalerska),en nästan skämtsam och otillräckligt allvarlig syn på saken ("hehe, sa du att du inte vågade gå nära för att jag slogs?") samt undantagstänkande ("idag ... Just IDAG får jag ligga kvar!")

Jag skulle utan att blinka kunna döda min bästa vän.

(Jag varnar redan här för överdrivande, vilket jag börjat känna närvaro av under den senaste meningen)

Mina nära och kära har desperat gjort vad de kunnat. Allt har testats. Kuddkastning. Vattensprutor. Öppnande av fönster i vintern, frånryckning av täcke samt kuddar. Användande av flertalet alarm placerade i olika ändar av rummet. Hög musik. (Lägg märke till att ingen av nämnda metoder inkluderar närkontakt med offret, vilket jag förutsätter att väckarna förknippat med alltför stora fysiska risker)

Men ingenstans har något varit såhär AHA! Den omständiga forskningen om en metod att väcka mig har alltså stått utan revolutionerande resultat.

En person har dock kommit att bli mer haj än andra. Kanske är de de genetiska likheterna, envisheten eller kanske helt enkelt den större mängd träning som hon fått genom åren. Jag pratar om min syster.

Jag ska förstås komma någonstans. I morse var en av de dagar då undantagstänkandet vaknat till ordentligt. JUST IDAG skulle jag få stanna hemma och sova liiite extra länge. Jag förtjänade ju det faktiskt otroligt mycket just denhär morgonen, och jag har inte varit sen en enda morgon denhär veckan, nästan!

Så kommer hon. Som en av Guds ärkeänglar ståendes på min stökiga dörrkarm, till min dvala framförandes ett meddelande. "Du kommer ångra dig. Gå upp så har du tid att duuuschaaa och äta en god frukooost och göra dig lite fräsch innan skolan!"

Ett mycket snällt, milt försök va? Det var bara början. Hon planerade fortfarande offensiven.

Jag hör i mitt tillstånd hur min stereo sätts igång med ett knäpp. Mitt undermedvetna skriker "NEEEEJ, INTE STEREON!" Men jag vet redan vad som väntar.

Min syster har letat igenom min skivsamling. Av någon anledning är den mycket utrensad och de bästa skivorna befinner sig på okänd ort. På något sätt lyckas hon i alla fall hitta min Det är så jag säger det-skiva.

"Kom igen Lena"- introt sätter igång. Hon har hittat min svaga punkt. Jag vet att hon tar till våld om jag försöker stänga av.

En minut senare har jag rest mig upp och gått upp ur sängen. Min syster kommer förbi min dörr och ser miraklet. Ett synande och ett "bra Julia!"

Och då, som de kuvade ungarna i slutet av varje avsnitt av Supernanny. Ungarna som under hela programmet jävlats med sina föräldrar på alla tänkvärda sätt, fint sittandes på sina naughty spots, besegrade.

JAG VILL HA ETT PAR JÄTTETJOCKA JÄTTEDUNIGA JÄTTELUDDIGA DUNTOFFLOR!

Jag blir ganska trött på ganska många saker för jag lägger fokus alldeles fel och blir alldeles för ledsen och vilsen ibland. Sen glömmer jag bort att leva och glömmer bort att dethär är enda chansen och att idag kan vara den sista dagen.

Det jag inte skaffar idag kanske jag aldrig nånsin kommer att äga.

Jag känner att jag skaffat nån töntig tradition att prata om livet och värderingar och filosofi här. Lite mer konkret då. Jag trivs inte riktigt just nu. Punkt.

Och en stor del av mig är på andra sidan Atlanten.