Fredag kväll som egentligen skulle blivit något helt annat blev ... något helt annat
Släktmiddag hos min farbror. Smörgåstårta och kaffe och choklad, trevligt, men jag ska vidare och se på Idol med Olivia och Jeanette så jag måste på något sätt höja min stämma över övrigas (min familj i ett nötskal = ingen syl i vädret om man inte skriker) och klargöra "jag tänkte dra mig hemåt, tack för att jag fick komma, det var trevligt". Efter en timmes försök lyckas jag i alla fall.
Ska hämta Jackie hos Lena. Står i hallen och pratar med Lena som sitter i vardagsrummet. Klockan börjar närma sig nio och vi har kommit in på ett samtalsämne som känns viktigt för mig, om en person som jag bryr mig mycket om och vill hjälpa (mig i ett nötskal). "Du kan ju sätta dig ned om du vill", säger Lena. "Neej, då kommer jag inte komma härifrån", skrattar jag. Mycket naivt.
En timme senare (nej, jag hade inte kommit därifrån) ringer pappas mobil, som jag lånat. Det är min storasyster, och hon är väldigt upprörd. Hon frågar vart jag är och säger att hon rymt från släktträffen för att hon var sur. Okej. Fem minuter senare dimper hon ned i soffan (där jag således hamnat) och berättar upprört att hon kommit i diskussion med två ganska konservativa släktingar om homosexualitet. Diskussionen hade spårat och hon hade av princip gått därifrån. Min syster är bra. Och sig själv i ett nötskal.
Vi har suttit och pratat i två timmar till (varför blir det alltid så med Lena? Lena i ett nötskal) när pappas telefon ringer igen. Jeanette tror att jag är Karin. "Hej, det är Jeanette... Alltså, Julia skulle ha varit här för två timmar sen, vi har ringt henne men hon svarar inte ..." "Hej Jeanette" "Är det du?! Vart är du?"
Jeanette hade inte haft sin mobil på (Jeanette i ett nötskal) och jag hade inte tänkt på att hon inte skulle ha det (jag i ett nötskal) och Jeanette och Olivia hade kommit på att oj, Julia skulle varit här för en timme sen och blivit lite oroliga. (Bra kompisar i ett nötskal) Vi bestämmer att vi ses i morgon i stället helt enkelt och lägger på.
Så satt vi kvar där till klockan ett, när Seven Eleven stängt dörrarna om mina kärt värderade brownies och Jackie alla samtalsämnen i alla fall var halvt igenompratade.
Det är skönt att ha en storasyster som pratar och tänker som en och en gudmor som lyssnar på det.
EeejadinchEEEEeeeEEEEeee ... harkel "'rsäkta" ... EEEeeeeEEEee
Så känns min röst just nu när jag sjunger. Jag hatar att vara sjuk.
Inte min dag.
Dethär är inte min dag.
För det första så hann jag inte äta frukost i morse. Eller duscha. Eller tvätta håret. Så jag var ful idag och det är ju aldrig trevligt. Sen var det jätteful mat i skolan idag. Den var så ful att jag inte ville äta den.
Det hela har resulterat i att jag är hungrig. Något som gör denna känsla lite jobbig är att pappa har ätit upp all färdigmat förutom den äckliga. Han har även ätit upp all norsk choklad utom sista biten. Och all After Eight utom sista biten.
Som straff åt jag upp den sista biten mandeltårta. Han älskar mandeltårta. Rätt ska vara rätt.
En annan sak som gjort min dag lite småjobbig är faktumet att vi har målare härhemma som drar omkring runt huset och målar taklisterna. Detta innebär att man som boende i huset kanske bör tänka på att vara lite diskretare.
Jag, som i större delen av mitt liv bott i en stor villa med bra avstånd till grannar och gata vet dock inte vad diskretion är.
Detta har lett till att jag skämt ut mig vid ett antal gånger under dagen, då jag 1) gått runt i underkläder på morgonkvisten, 2) snubblat framför deras ögon en av gångerna då jag under (vaneenlig) hysterisk morgonbrådska sprang upp för den morgonblöta trappan i trädgården för att i olika omgångar hämta allt jag glömt 3) sjungit och dansat i vardagsrummet.
Hur ska det gå om jag nånsin flyttar till lägenhet?
Diskret? Nääisch!
Det är nu allt händer
Avstånd till allt som är, allt som hänt och allt man gjort fel. Vem minns sånt om fem år ändå? Avstånd till alla tankar och människor som inte bidrar till ens lycka. Som bara tar men inte ger något.
Alla gör misstag. Alla tappar fotfästet. Inte alla hittar tillbaka. Långt ifrån alla hittar något bättre. Jag är så himla glad att jag gjort det. Allt är nytt. Vad livet handlar om, hela känslan som går genom alla timmar alla dagar och sedan stannar kvar för alltid i minnet, allt handlar om vad man fokuserar på. Varför ska man då fokusera på något negativt?
Nu ligger fokus på en nystart. Nu ligger fokus på allt bra jag har och allt bra som ska hända. Inte perfektion, inte storslagenhet - vardagsglädje. Den största lyxen ligger inte i att ha tillgång till en massa dyra grejer eller kläder utan i att ha tillgång till vänner som gör att man känner sig glad i magen. Vänner som kan göra en lunch till en fest. Eller en tågresa. Som gör det lättare att andas utan att kräva något tillbaka. Som fattar utan ord.
Självkänsla handlar inte om att representera sig själv enligt reklamens alla taktiker och dra hem betalningen genom uppskattningsbiljetter att tapetsera sina väggar med, självkänsla handlar om att avguda sig själv no matter what. Det handlar om att skippa "ohherregudherregud såhär kan man inte se ut bland folk", kunna garva och tänka "hörrudu detdär var ju inte så himla najs kanske" åt en grådassigt morgonutseende. Att med noga dragen linje till schitzofreni kunna uppskatta sitt eget sällskap. Uppskatta sin egen bild i spegeln, uppskatta vad man tycker, uppskatta sina tankar. Trivas själv, trivas med sig själv.
En ny era börjar nu. Och visst borde jag med dessa oerhört vackra predikningar bli präst? I vilket fall som helst. Det är så skönt när man inser sånthär.
Och jag vill bara upptäcka ny musik hela tiden, för varje gång jag sätter igång något gammalt så känns det som om allt börjar om igen.
Everything changes, I don't care where it takes us
It's a beautiful day
Foto A gör mig jätteinspirerad och glad och är riktigt roligt faktiskt. Nåt helt nytt. Älskar det.
Jag har köpt ett par sammetsskor. Ett par skor alltså. I sammet. As mellanslag mellanslag glad!
Vi har världens bästa musiklärare, som ger en inspiration och ahaa-upplevelser och hopp och tro och kärlek. Typ!
Jag har också världens bästa vänner eftersom att dom är precis lika skitroliga som jag. Jag, Jeanette och Olivia, ett tåg och lite tid att döda ... Det är perfekt.
Dessutom är jag frisk och får träna igen och det gör mig GLAAAAAAD. Träna är skönt. Träna är bra. Träna gör att jag blir glad.
Sällskap ...
Min fråga är: spindlar som är sju centimeter i diameter, med håriga ben och vassa tänder - låter dom?
JULIA ORIENTERAR
Jag har alltid haft lätt för mig i skolan. Det är ett faktum. Under perioden tvåan till femman hade jag sammanlagt två stavfel. Glosor har det aldrig varit tal om att plugga på fritiden, dom slinker in rasten före provet. Jag kan plugga in en mattekurs i naturtempo på egen hand, två timmars räkning i veckan, och få MVG. Man skulle kunna sammanfatta det så att jag har äckligt och orättvist lätt för mig.
Otroligt smidigt och bekvämt, kan man också kalla det.
Det är dock ett ämne som jag aldrig haft någon vidare framgång i.
Gymnastik.
Jag har ingen teknik, är inte snabb och bollsinne är det inte mycket tal om. Genom hela mitt liv som betygsatt gympaelev har jag släpat mig fram med ett, ibland, knappt godkänt.
Så när vi hade betygssnack i början av terminen och min gympalärare sa att jag hade goda chanser på ett VG om jag fortsatte anstränga mig var det inget snack om saken.
Jag skulle fortsätta anstränga mig. Kosta vad det kosta ville.
I morse var början på mitt nya liv som VGsiktande gymnastikelev. Ned i väskan trycktes ett par nikebyxor, ett brottarlinne och ett par joggingskor.
Orientering. Jaha. Klart jag ska ta svåra banan! Och klart att jag ska vara själv. Det kan ju inte vara så svårt. Eller?
Min orientering steg för steg:
1) Kontroll nio. Den vet jag var den är! He he ...
2) Amen då letar jag efter kontroll tio och elva när jag ändå är på gång här i trakterna!
3) Oj, kontroll tio och elva var visst inte med på min bana. Och oj, det är visst bara tio minuter kvar på lektionen.
4) Äsch, jag hinner väl med trettiofyra och trettiosju också! Dom är ju precis vid vägen ... Typ.
5) Vi går över daggstänkta berg fallera. Där var kontroll trettiofyra. Vem är det som är bäst?
6) Kontroll trettiosju borde vara här. Eller ... Där. Eller där borta kanske. Jag utesluter att den är nedanför backen.
7) Där var kontroll trettiosju. Nedanför backen.
8) Då var det fem minuter kvar. Det skulle vara en omväg att gå samma väg tillbaka, och det verkade ju vara en jättebra idé att gena genom träsket vid första anblick.
9) I mitten av träsket inser jag att jag inte vet hur jag ska komma därifrån.
10) Hur ska jag komma ut från träsket? Oh, titta, en jättetät trädklunga. Det är säkert utvägen. Jag springer.
11) Julia vrickar högra foten.
12) Julia vrickar vänstra foten.
13) Framme vid trädklungan. HA! Plan mark. När jag kommer ut på andra sidan kommer det säkert vara en fin, plan äng med ...
14) ... brännässlor. Brännässlor 350 grader. Jag är omringad av minst femtio meter brännässlor åt alla håll.
15) We shall nevah surrendah. Julia gör en "Sid, dronterna och melonen". (Ni vet slow motion, vrålandes)
16) Bara trettio meter brännässlor kvar. Aj, aj, aj. Still I'm dying with every step I take.
17) Har jag nämnt att jag hade trekvartsbyxor? Tio meter kvar. Är jag inte immun mot brännässlor nu så är det fysiskt omöjligt.
18) Här var det en stig bland alla brännässlorna. Vad lyxigt. Jag springer.
19) Vrickar båda fötterna igen. För säkerhets skull.
20) ÄNTLIGEN framme vid grusvägen som leder till skolan. Slänger mig upp på den, kastar mig på knä, kysser den. Typ.
21) Hör ett skratt längre bort på vägen. "Hehe, där kommer Juulia!"
22) "Hehe", där kommer mina klasskamrater. Hela, torra. Gåendes på en grusväg.
Jag vill döda dom.
Hur ska vi sammanfatta det hela? Mitt år som VGkandidat kan bli långt ... Och farligt.
Pulver hjälpte mig, verkligen, skriv dethär i tidningen
Färgat hår har sina nackdelar. Jag vaknade i morse med plattplattplatt hår. (Det är det i sitt naturliga tillstånd)
Sen visade min syster mig en fantastisk liten burk med pulver.
Sen ba.
Och webcambilder äger. Ni tycker också det.
Måndag morgon
Jag känner mig som en indian, sen kommer jag på att jag är för blek.
Förresten. Det kanske inte syns på bilden, men jag är svarthårig. Nästan. Mörkblond stod det på förpackningen.
I så fall var jag platina förut.
Jag har aldrig sagt att jag är vacker.
Fredag kväll. Besök hos Jeanettes nya lilla bebishund, cykelskjutsning (det är en konstart), thaimat (igen), en Olivia, Idol, Phish Food med tre skedar, inkommande av smålulliga, intressanta och mycket givande samtal (aren't they all) och som vanligt när jag och Jeanette släpps lösa med internetuppkoppling - skamliga och mycket mycket komiska avslöjanden.
Och så dessa webcambilder. Det händer att jag tar några normala, börjar redigera, så ser det riktigt bra ut ett tag. Sen anser jag att dom är tråkiga och så drar jag till med någon klassiker som den nedan. Bita på knytnäven. Eller varför inte en imitation av "Skriet"?
Så många motiv, så lite tid.
När katten är borta
Under förtäringen av denna magnifika föda diskuterade jag och pappa olika namn. Det hela började med att vi hade en fulast-dubbelnamntävling. Pappa berättade att min faster någon gång i sin ungdom kommit fram till att det fulaste dubbelnamnet måste vara Seth-Bengt. Jag stod dock fast vid mitt Bob-Kåre.
Eeh. Nu blev det bråttom här.
Sjuk + gångproblem
Halv tio knackar Karin på min dörr. "Skulle inte du gå till skolan idag?"
Sätter sig käpprak upp.
"Hur mycket är klockan?"
Halv tio.
Det blir ingen svenska alltså. Hinner i tid till matten, inser att vi inte går igenom något jag inte redan kan, inser att det är sista lektionen eftersom att Jimmie är sjuk. Så det var ju onödigt att masa sig upp överhuvudtaget egentligen.
Fast. Som vanligt när jag har varit sjuk så erbjuder jag första dagen av närvaro i skolan (förutom ett mycket fräscht yttre och en vacker o-hes röst) hyperaktivitet. Mina vänner har kunnat konstatera och betrakta denna med lätt avståndstagande leenden.
Sen har dom kritiserat min gångstil. Min hästsvans svänger tydligen när jag går. Det ser tydligen roligt ut.
Jag ska sluta gå.
MAKE UP CLEAN UP MESSED UP
För första gången på nästan en vecka, smink.
Jag känner mig överjordiskt vacker.
Städningen har tagit lite fart, jag har vikt lite kläder och drog just ur en BH som jag kört över med skrivbordsstolen, den hade fastnat i hjulet. Och på tal om kläder så var jag otroligt sugen på att ta en DAGENS OUTFITbild nyss. Bara för att den är så snygg så att man nästan faller isär. Sen insåg jag att min mobil, som skulle få agera kamera, är borta.
Så nu ska jag riva ut innehållet i sängen, rota i samtliga kuddar och örngott och ropa på den tills den kommer tillbaka till mig.
Och jag VET att ni älskar mina sjuk-updates här i bloggen. En fågel har viskat att ni är sanslöst intresserade.
Onsdag
En grej som suger med att vara jättesjuk utan feber är att man har svårt att vakna på morgonen och svårt att somna på kvällen. Det har resulterat i ett i skolsammanhang för mig mycket vänt dygn. Och det finns liksom ingenting man kan göra för att bli trött heller. Jag blir andfådd av att gå till köket.
Vilket onödigt blogginlägg.
SJUK SJUK SJUK
Jag skulle så gärna vilja ha en äppelmunk just nu.
Allt är så enkelt när man börjar långa vägar
Måndagen den sjunde september
Jag är sjuk och sitter hemma i sängen och äter Bafucin och betar av filmer.
Män som gör reklam för Burberry borde inte få vara med i shoppingfilmer
En Shopoholics bekännelser var ohälsosam för
mig på både ett och annat sätt.