Världens bästa
Så får man ett SMS av en kompis som frågar hur det är, och man ger en liten rapport om situationen. "Har du inga filmer då?" Neej, klart familjen som har tre kanaler inte har några filmer. Så kommer han mitt i natten med en extern hårddisk tankad med 97 filmer och säger krya på dig.
Då blir man lite varm i själen.
Dethär är be your own star show, det är bit ihop och sparka
Som i ett tråkigt dataspel går man runt bland snygga kulisser och väljer mellan en massa olika spel, alla lika meningslösa och innehållsfria. Allt ser så bra ut på bilderna på omslaget men när man väl börjar spela märker man att det inte blir någon skillnad hur många gånger man än vinner.
Och jag vet. Jag är nog den mest positiva ni känner.
39 graders feber ska till för att jag ska blogga normalt
Håkan på Grönan igår. Det var bra, men inte alls lika magiskt som i Örebro. Antagligen berodde det på mig, som var i förstadie till dagens snorhostfeber, eller på snubben som trängde sig upp framför och sände oss härliga odörer från sina armhålor, som var i lagom höjd för våra näsor att uppfatta i HD.
Under konserten la jag vid två tillfällen märke till att min väska var öppen. Efter konserten märkte jag att min mammas kamera var borta.
Roligt.
Jag vet inte hur länge jag gick runt, sådär lite mysigt kallsvettig och vild i håret efter allt hoppande och skrikande, och letade efter den innan jag fattade att den blivit plockad ur min väska av någon annan i publiken. Det var fler som fått saker tagna. En väldigt mysig insikt måste jag säga. Tack Robbin och Johanna som letade med mig i alla fall.
Idag då? Jag sov till två. Egentligen vaknade jag vid elva, men jag mådde så dåligt att jag inte orkade vara vaken. Så jag har legat och varit halvvaken halvmedvetslös i nån timme nu. Haft Nu kan du få mig så lätt på hjärnan och velat spela den på synthen som står en meter från sängen, men kommit fram till att jag inte orkar sitta. Jag har varit frisk längre än jag varit i typ hela mitt liv så det var väl på tiden att mitt immunförsvar blev nedtaget på jorden.
Nu ska jag försöka ta mig upp härifrån, äta lite c-vitamin och sen se om jag orkar ta en dusch. Ikväll blir det Brokeback Mountain med Olivia och det tänker jag inte missa.
September.
Det är rädsla och det är kärlek och det är detdär med att vara duktig. Det är detdär med att vara sjutton men inte ha någon koll någonstans. Detdär med frågan som ekar fram och tillbaka och upp och ned tomma men ändå så fulla närallavännernagåtthemkvällar som denhär.
Hur mår du egentligen.
Kommer sakna dig
Jag ägnar en tanke åt en av mina allra, allra finaste vänner Mia som sitter på planet till USA, där privatskolan hon blivit inskriven på ligger. Ett år utan en vän som betyder så mycket, som jag behöver så mycket känns hårdare än jag vill erkänna men det gäller att tänka positivt. Ser fram emot alla bilder och stories, och om vi har tur kanske ett litet besök någon gång i höst eller vår!
En av bilderna som vi tog sista gången vi träffades. Lägger väl ut dom andra nån dag när jag har tid!
Kanske har jag fått för mig att dethär kommer få mig att känna mig mindre dålig i höst
LAAAAAAAST NITE
Nu verkar dock uppvärmningen ha varit till ingen nytta då jag gått med ont hela dagen.
Varför?
Jag sprang all the way hemifrån till busshållplatsen i morse.
Kommunal, tidsbunden transport is killing me.
Blev en ganska dag trots detta, och trots att det aldrig går riktigt som man tänkt sig på ensemblen, och trots att vi åkte in till stan för att gå på en fotoutställning på ett museum som var stängt. Och trots att shoppingen vi tog oss an som ersättningsaktivitet slutade olyckligt då det visade sig att mammas autoöverföring av studiebidraget, som skulle dämpat den ekande tomma akustiken på mitt bankkonto, hade laggat.
Det låter ju inte så roligt. Varför var dagen då så bra? Jag har världens bästa vänner helt enkelt. Satt hela vägen hem i intressanta samtalsämnen om nian, lärarna, stunder vi upplevt och saker vi sagt. Så himla mycket klockrent där. Vi borde skriva en bok. Sen pratade vi om skolan nuförtiden. Det är ganska kul att höra om hur andra har det. Speciellt när de använder sig av orden "samhälle suger långsamt livet ur mig". Sen garvade vi så mycket att folk bytte vagn. Ränderna går aldrig ur. Så himla skönt att få lite avstånd till saker och ting (och medpassagerare) genom att helt enkelt garva sönder åt det.
På vägen hem från stationen kom jag och Jeanette in på samtalsämnet framtiden. Jag har ju vissa idéer om vad jag vill göra, och som det är nu har jag hållt fast vid dom i ett år utan att bli osäker på om det är rätt. Kanske känns det mer rätt nu än nånsin. Detta innebär dock att jag inte är begåvad med den spännande insikten att inte ha någon aning om vad jag ska göra resten av mitt liv, något jag löser med att känna töntigt mycket inlevelse i vad som ska hända med mina vänners liv. Jag uttryckte min spänning genom att säga att det är ju jättekul, du kan liksom bli vad som helst, om tio år kanske du är kock liksom! Jeanette spräckte dock denna teori genom att påminna mig om att vårat motto i köket är "alla baciller dör i ugnen".
Men seriöst. Studenten om två år. Vad händer sen?
Nu håller Marcus på och gräver i mitt förflutna och drar upp en del pinsamma sanningar på min bilddagbok. Nackdelar med att ha en tre år gammal. Vän och bilddagbok. Borde kanske kolla upp detdär så att inget jobbigt kommer fram.
When the sun shines again I'll pull the curtains and blinds to let the light in
Half empty or half full?
Shine shine on because you're not them
Beslut om mitt liv har tagits idag.
- Jag ska införskaffa ett par stycken jättejättesköna mjukisbyxor och med dom fem par jättejättejättesköna fluffiga tjocka munktröjor med stora luvor och sen ska jag aldrig mer ha på mig obekväma kläder i skolan. Jag gillar egentligen inte kläder. Äe. Tänk att ha typ en knallrosa, en turkos, en aslila ... Och sen sätter jag upp mitt hår i en hästsvans för att aldrig mer släppa ut det. Så blir man kram och lek och mysvänlig à la sexårsverksamheten igen. Vem kan må dåligt då?
- Jag ska sluta låsa mig ute. Tradition - visst. Men jag börjar lessna på väntetiden, blåsten, kylan och tristessen. Nej, utelåsningar är såååå 2005.
Nu ska jag gå och träna. Tidigt och bra. Kommer ha 180 i puls fram till klockan halv tre i natt. Adios!
Det är förresten svårt att skriva på dethär tangentbordet för det blir gärt i stället för färg
Det är nog dethär som är anledningen till att det är fönster här, har alltid undrat. För att man ska ha något att göra under de femminuterslånga väntetiderna på att datorn ska genomföra något. Popcornautomat var väl för dyrt.
Förresten så finns det inget mer pinsamt än att blogga, eller läsa andras bloggar, i skolbiblioteket. Måste sluta med det. Nyårslöfte 2009-2010.
Shine, shine on
GUD HATAR MIG
Men ... Var är hörlurarna?
Okejdå, lördag 20 gånger
Hur fort kan du skriva fredag tjugo gånger efter varandra med vänster hand?
Lite uppdateringar ur mitt liv, eftersom att ni ber så snällt.
Ett: Jag har fått mitt livs första valsedel i ett brev som uppmanar mig att komma och rösta i kyrkovalet den tjugonde september 2009. Jag vet inte om jag ska skratta, gråta eller gå och köpa antirynkkräm.
Två: Jag har flyttat in i mitt gamla rum för att lämna plats åt storasyster. Jag har gjort om lite här och från och med nu tror jag att jag och rummet kommer att komma riktigt bra överens. Fast jag har fortfarande inte rensat i papprena, tidningarna och texterna under sängen ...
Tre: Min systers flyttflak har kommit hit. Med det en väldig massa kläder i min storlek. Och en iPodsladd.
Fyra: SMSJulia slår till igen med sin säkerhet i att kryssa i rätt mottagare, ett ganska förvirrat svar fick mig att förstå att jag kallat helt fel person för "bebben".
Fem: Kvantum sålde ut godis för 29 kronor kilot igår. Jag, Olivia och Jeanette plockade ihop en påse för 66 kronor. Den befinner sig nu hos Jeanette och dit ska jag också.
Och jag vet att ni avgudar min uppstoppade lama, ni behöver inte säga det. Jag vet att den är det mest stilrena som någonsin hängt ovanför en spegel.
Jag har hört det så många gånger.
Här får man höra grejer.
Varning för obehaglig, lätt skämd läsning
Pasta Alfredo innebär alltid ett lätt illamående för mig. Inte bara rätten, det kan räcka med att höra namnet. Ibland när det händer börjar jag fundera på varför, men jag kommer snabbt på det.
Jag gick i sjuan. Varje fredag hade jag ridlektion vid sex-sjutiden och tyckte att det kändes ju onödigt att gå hem mellan skolan och stallet. Jag hade därför alltid med mig en ICApåse med ridkläder och en djupfryst Findusfärdigrätt till skolan på fredagarna. Påsen tryckte jag in i mitt minimala skåp på morgonen, någon bättre lösning fanns inte och det gjorde ju inte såå mycket att maten tinade lite.
En fredag började jag känna mig illamående och gick hem efter lunch, och min tanklöshet resulterade i att ICApåsen låg kvar i skåpet.
Denna fredag innehöll den en Pasta Alfredo.
När jag sedan kom till skolan på måndagen efter två dagars helg såg jag påsen i skåpet och tänkte väl något i stil med "vad bra att jag har kvar kläderna, då kan jag åka till stallet med Jeanette och Olivia i eftermiddag i stället". Skolan slutade och jag tog påsen på pakethållaren och cyklade hem till Jeanette, där vi brukade inta våra djupfrysta eller nudelartade middagar innan vi drog oss vidare till stallet.
Det var väl någonstans där i Jeanettes kök som jag kom på det.
Oj.
Min Pasta Alfredo.
Snabbt rev jag ur textilerna ur påsen och ja. Den hade läckt. Påsens undre del var täckt av en delvis stelnad, delvis rinnig, skuren smet. Mina ridkläder. Allt.
Och som alla som någon gång ätit en Pasta Alfredo vet så har den redan i fräscht skick en ganska stark, sur och ostig lukt.
Jag tror att det luktade surt i Jeanettes kök en vecka efteråt. Och min mamma var inte så glad när hon fick ta hand om kläderna, som var i grovt saneringsbehov.
Och i efterhand, tror ni att mina vänner lät mig glömma denna ganska otäcka, motbjudande upplevelsen?
Nej.
Det är Jeanette och Olivia vi snackar om.
Jag är plötsligt inte så hungrig längre. Av någon anledning.
When you, when you forget your name
Jag vet att det börjar bli höst och att folk slocknar, drar sig inåt, vissnar.
Men jag saknar hur du kunde skita i saker på samma sätt som jag aldrig kunde, saknar hur du sa "kom igen!". Saknar svikten i dina steg. Hur du kunde gå förbi mig och vara på väg någonstans, inte ha tid för mig. Jag saknar styrkan i din röst när du ringer för att berätta hur det är.
Where is life in this town säger du och jag svarar överallt finns det vännen. Vet att jag alltid ska verka smart och djup men du vet också att jag alltid har rätt. Man måste bara välja att se rätt saker.
Tänka framåt och inte bakåt. Om fem år spelar inget av det här någon roll, vad du kommer minnas är vad du upplever idag och inte hur du känner om igår.
Vill inte höra dig säga att du ger upp.
Det är ju jag som är mesen i våran relation kompis!
The shareef dont like it rockin the casbah rock the casbah fredag
Övrigt då? Lågtryck. Huvudvärk. Femhundra saker som kanske ska göras i morgon. Syster som flyttar, Jimmie som spelar på grönan, Popaganda som känns grymt lockande men dyrt, foto med Mia och så var det nåt mer som jag har glömt.
Jag glömmer alltid bort vad jag ska göra. Om inte så glömmer jag bort när jag ska göra det. Och så glömmer jag vad jag har gjort. Jag tror att detta kan ligga bakom att jag är så otroligt dålig på att planera mitt liv. Att leva mitt liv över huvud taget. Och att jag har sju dubbelbokningar varje helg nuförtiden.
När ska man få lite privacy liksom
Så står jag i all ro där tidigt på morgonkvisten, med tvål lite överallt och håret i en skummig klump på huvudet - och så ser jag gestalten av ett äldre par.
På radhustaket.
Klockan halv åtta på morgonen.
What the ...
Mina pojkvänner har band som jag inte känner till
Jag satt och lyssnade på låtlistan som Mia har gjort och ångrade att jag inte lyssnat in mig mer på banden på den tidigare, när Music when the lights go out med The Libertines kommer upp. "Shit dethär låter ju precis som Pete Doherty", tänker jag.
"... The London-based band, who inked a deal with Rough Trade in December 2001, features Carl Barat (guitar/vocals), Pete Doherty (guitar/vocals) ..." säger Spotify's bandfakta.
Lite senare sitter jag och lyssnar på My mistakes were made for you med The last shadow puppets, och så tänker jag "men attsingen, dethär låter ju som Alex Turner i Arctic Monkeys!".
"A Scott Walker and David Bowie-inspired collaboration between the Arctic Monkeys' Alex Turner and the Rascals' Miles Kane..." säger Spotify's bandfakta.
Hur är det med bandfaktan här egentligen? Har ju ändå lyssnat ganska mycket på både Pete Doherty ensam, Babyshambles och Arctic Monkeys. Borde ha stryk.
Förresten så använder jag mig inte av ord som "attsingen" i mitt vardagstänkande. Det bara blev så nu.
Nu ska jag till bussen!