enjulia

På ett sätt är det svårt att blogga.

Ibland händer det mycket i ens liv, man vill skriva om hur arg man är, eller hur förvirrad man känner sig. Hur man kan känna att man snart har nått linjen och inte vet hur det ska gå efter att man passerat. Att man är rädd för att passera den och att man gråter. Eller kanske man vill skriva hur mycket man hatar den här staden. För att den får allt man nånsin trott på och hållit i att skälva. Hur man ser på när något ljust som man älskar vändas av folk man inte känner, känslan när man står öga mot öga mot den mörka sidan som alltid varit väl dold. Man vill berätta om hur känslan i magen får en att hålla sig ifrån mat. Hur man vill skrika ut värken i bröstet, skrika så att hela världen ska förstå, men inte kan skrika tillräckligt högt.

Men man vet att de blogginläggen sedan står tomma. Inga kommentarer, statistiken sjunker och man vet någon stans att folk inte tycker att det passar in. Det passar sig inte att tycka synd om sig själv, ingen vill läsa deprimerade inlägg. Så man håller allt inne, fortsätter gå i samma hjulspår, men sjunker ned mer och mer. Försöker strunta i hur man känner och lever upp vardagen i veckorna, försöker vara så upptagen som möjligt på helgerna. För att slippa vara ensam med tankarna.

Och kanske, efter att några nätter ha vaknat med ett ryck och finna sig själv sittandes, med tårar i ögonen och med känslan av att ens hjärta är kantat med krossat glas - glömmer man allt och går vidare. Kanske.