enjulia

Sitter här i BH och jeans. Som jag brukar göra när jag är hemma. Äkta såhär, hemmakänsla. Hemmajagskainteut-känsla. För jo, jag är hemma. Och jag ska inte ut. Och det känns så ... Tråkigt.

Mitt huvud är typ en enda röra just nu. Eller, kanske kan vända på det och säga att det är nystädat. (För jag hittar i regel bättre när det är ostädat. Och när inget ligger framme ekar det ju och är tomt och kallt)

Förra veckan gick så snabbt. Samtidigt som det kändes som vi varit där hur länge som helst. Saknar alla redan. Började gråta lite smått i bilen på väg hem, när jag tänkte att jag kanske aldrig skulle träffa de där underbara personerna igen, eller att jag aldrig skulle få se Saphire någon mer gång.
Men min vackra gråtstämning förstördes av GPSen i Jeanettes bil som ständigt kom med sina "om femtio meter, sväng till höger", och "om tio meter, U-sväng"

Jag tänkte på en sak som någon sade till mig, lite i förbifarten. Att när man tränar saker på lektion så blir det nästan alltid tråkigt efter ett tag, men att man måste kämpa vidare.
Ett tag tröttnade jag nästan på att rida och vara i stallet. Min förra medryttarhäst avlivades och det kändes inte så roligt att fortsätta över huvud taget. Dessutom började lektionerna kännas enformiga, jag kom ingen vart. Men jag slutade inte, kanske var jag för feg. Hästarna hade varit en så stor del av mitt liv i flera år och jag vågade inte släppa det bara sådär.
Och jag är så himla glad över det nu. Kanske låter det sjukt. Men jag tror att jag behöver ... häst. 
Dom är så tacksamma. Uppskattar en alltid, och behandlar man dom bra så får man ju verkligen så mycket tillbaka. Dessutom dömer dom aldrig någon på första intrycket. Och det räcker ju att älska någon för.

Och. Jag är hemma. Regnet öser verkligen ned. Bara faller.

Jag vill inte ersätta. Jag hatar att ersätta.
Det känns så ... Ersättigt. 

Nu sätter jag på Håkan Hellström - Äntligen på väg. Så anti egentligen.

Jag har ont i röven.