Vågarmanpublicera, detärfrågan
Typ, panik och minnen man trodde att man kommit ifrån, rädslor man trodde man vuxit ifrån, som springer upp bakom en, får hjärtat att banka snabbare och snabbare och tankarna att fara runt som i en saftblandare.
Vill komma så långt ifrån som det går, men så fort jag ser något som liknar så blir jag rädd. Rädd för att det ska bli som förra gången. Rädd för att tappa ned mig själv i en mörk jordhåla utan hopp och med en dataskärm som enda belysning.
Blir inte ständigt påmind. Men känslan finns där nu, rädslan - och med den svagheten som kommer av att inte veta. Att sakna erfarenhet. Att vara liten, mindre, obetydlig. Den som är insvetsad i mig, men som jag försökt dölja så länge.
Och ta mig inte på allvar. Inte nu. För jag hatar den här delen av mig själv som jag ännu inte kan kontrollera, den som har kommit ur någon som varit liten och naiv och fått intryck. Som försökt, men slutat lita på. Förlåt för att jag är ett sånt renoveringsobjekt.
Ta mig inte på allvar nu. Snälla. Jag menar det.