enjulia

Okej. Någon sa att jag verkar hålla inne mycket känslor just nu. Och jag svarade att jag inte trodde att jag ens kom till stadiet att jag över huvud tänkte. Tänkte på hur jag känner.

Jag vet vad jag vill göra. Hur jag vill lägga fram korten. Och jag vet att någon stans bakom alla spärrar så har jag en tanke bakom det. Jag tror att jag har det bakom det mesta. Bara att jag inte riktigt släpper fram tankarna lika mycket numera. Så att jag förstår varför jag gör saker.

Som till exempel idag, när jag lämnat datorn med en msnkonversation framme, när jag skulle cykla och bada med några kompisar. Jag tror bara att jag glömde att stänga ned den. Men plötsligt kändes det så  viktigt att den inte försvann. Att den inte stängdes ned, och glömdes. Plötsligt blev det väldigt viktigt att ringa hem till pappa bara för att be honom att inte stänga av datorn. "Jag var just på väg att göra det, men jaja, jag låter den vara på då".

Jag tror att jag tänkte. Och jag tror att anledningen till att jag ville spara konversationen var att jag ville tänka, lite senare. Jag brukar vilja spara gamla konversationer, men inte för att komma ihåg, utan för att kunna tänka över dom senare. Vad som sagts. 

Jag vill tänka och jag vill uttrycka mig, för det är jag van vid.

Någon sade till mig idag att den är en sån där person som tänker alldeles för mycket. "Det är jag också", svarade jag, men började sedan fundera på när jag tänkte sist. Verkligen sådär tänktetänkte, tänkte som jag brukar göra. Och kom fram till, att det var inte igår.

Jag tror att jag har en dagbok. Fast jag vill helst inte kalla den dagbok, för det ger en bild av en rosa bok med en kattunge och ett litet lås (som går att öppna med vilken hårnål som helst) på, och i vilken varje dag inleds med "Kära dagbok". Jag tror att jag mera har min bok för att ha något att avreagera mig i. Nästan alla starka känslor sen i oktober står i den, men de senaste veckorna är ganska ... Öde.
Sist jag verkligen skrev något riktigt var för två veckor sen, efter det har jag skrivit två gånger. Och båda liksom... Typ "nu är jag sur, men jag skriver inte varför. Inget blir bättre av det. Det enda man kan lita på är det förflutna. Det som varit, för det kommer aldrig att ändras", och några sidor där jag bara skrev hur det stod till och liksom "jag vet inte vad som händer, eller vad som kommer hända ... Jag vet egentligen ingenting men det är väl lika bra"

På sätt och vis är det nog bra att inte tänka ibland. Att liksom bara känna efter och göra det som känns bra. Sluta reflektera över allt och bara gå på känsla. Följa sitt hjärta, som man kanske kan säga om man vill låta lite fin och poetisk.

Kanske har jag mått bra av att bara driva runt nu, men kanske är det dags att släppa ut tankarna, som någon tyckte sig se vara instängda. Kanske är det det jag är nu. Kanske är det det jag kommer göra nästa gång jag lyfter en penna. Nästa gång jag svarar i telefonen. Nästa gång jag öppnat en tom ruta, kanske kommer allt sedan stå där under texten "Nytt Inlägg". Kanske kommer jag trycka ned rutan då. Kanske klickar jag på "Spara & Publicera". Får se hur modig jag är. (Är i och för sig inte riktigt säker på hur mycket känslor jag vill att folk ska få läsa om. Jag har fortfarande lite fobi för att verka svag. Av någon anledning. Jag vet att det är svagare att inte våga berätta vad man tänker, ändå går det fel varje gång man låter nån se lite för mycket)

Och nu babblar jag väldigt mycket. Jag vet inte varför.