enjulia

so this is it.. :/

känner mig så blåst. kortslutning i hjärnan. "ibland kan det vara bättre att tiga" ? men nu ska jag inte tiga. nu ska jag skriva ut alla tankar.

kommer sakna allt så mycket. förstår inte riktigt. nu kommer det dröja ett år till, men nästa år känns så hopplöst för då ligger ansvaret på oss. då är vi nior, inga nior kvar. kommer sakna dem, även om de trängde sig före i matkön. X) 

så hopplöst att showen på vårterminen gör sån sammanhållning att man inte vill att allt ska ta slut. jag har märkt att när jag har samarbetat med folk (diverse friendsdagar, ridläger, osv) så känner jag mig helt dragen till dom sen. vill inte skiljas åt. vill inte att niorna ska sluta. vill inte att showveckan ska vara över.

vill ha mera "KOM IGEN, HÖGRE!", mer svettiga fingrar som sprätter iväg plektrum och mera "är du nervös?", "njä, inte så jätte.." i UV-ljuset under insläppet.

och att spela. det är en sån kick, haha, har kickabstinens X) (..kommer bli knarkare) men som sagt, det är en sån kick att känna att man verkligen kan, att det låter bra. känna sig stolt över alla som bidrar.

vill sjunga. och spela. vill trycka på paus och spola tillbaka.

tillbaka till när man fortfarande stod i ljuset på scenen.

och gud vilket deprimerat inlägg.