enjulia

Det händer ibland att jag tvivlar på mina föräldrars ... kapacitet. Detta är några exempel på sådana tillfällen;

När de ska hitta vägen
"Åt vilket håll ligger svandammsparken?" (Till exempel)
M: "Vänster" 
P: "Höger"
Hur många gånger har man inte hört det här? 

När de verkligen ska ha koll på vart saker och ting är
Detta gäller nog mest mamma. Hon har en stor förmåga att städa undan saker, eller kanske lägga de på ställen så vi inte tappar bort dom.  Detta får dock motsatt effekt när hon glömmer bort vilket som var det där säkra stället som vi aldrig skulle glömma, som hon gjorde med mina svenskaarbeten, eller råkade kasta Julias betyg i papperskorgen för att dom låg ju och skräpade där på arbetsbordet. (Okej, det här kan ha varit en överdrift. Men mina betyg är borta. Och det var mamma som skulle "lägga dom på ett säkert ställe")

När det ringer i telefonen
Ja, så var det det här när telefonen ringer. Sitter jag och min syrra på varsitt dass så är det kört - ingen svarar i telefonen. Det är så frustrerande att sitta där bakom låst dörr och vara höra signal efter signal gå, och eventuellt något "men svara då!" från en virrig förälder - utan att ha en chans att springa och lyfta på luren.
Jag tar för givet att mina föräldrars vänner blev mycket tacksamma när jag och Karin kom till familjen för att få lite reda på det här.

Mina föräldrar har bott tillsammans i tjugofem år. Ett halvt, halvt sekel. Jag förstår inte riktigt hur det var i det här hushållet innan jag och Karin kom och organiserade upp allt.

Ni som inte var helt säkra på min ironi innan hoppas jag blev det i och med slutklämmen om Karin, och speciellt mig som särskilt organiserade. Jag hoppas att de flesta av er vet hur mycket jag tycker om mina föräldrar, trots att jag är femton år och som de flesta femtonåringar ibland klagar på dom och framställer dom som något virrigare än de är. Och ...

Nej, nu ringer telefonen - pappa sitter bekvämt i fåtöljen utan att lyfta på blicken och mamma pratar med hunden - känner att jag måste gå och ta det.