Ska jag också bli sån?
Städade just på toaletten, på mammas order. "Det måste ju vara rent på toa när gästerna kommer. Annars kanske vi skrämmer iväg dom"
Städa bara för att det ska komma besök. Det är så typiskt vuxna. Vill framställa sitt hem så fint. Så perfekt. Dammsuger, puffar upp kuddarna i soffan och dukar ut snyggt på matbordet på terassen. Lagar god middag. Klär upp sig. Varför, egentligen?
Okej, man kanske förstår varför man vill äta god mat tillsammans, det har människor alltid gjort. Och visst ger det kanske en viss stämning att det är snyggt på matbordet. Men liksom, "städa rummet, för gästerna kanske går förbi och det är öppen dörr". Och "städa dasset, för jag vill ge intryck av att mitt handfat alltid glänser".
Nyss satt pappa vid datorn och skrev ett mejl. Han satt och funderade länge på hur han skulle inleda det, sedan funderade han länge på hur han skulle framföra sitt ärende, sedan funderade han länge på hur han skulle formulera sin fråga. När jag gick för att städa toan hade han precis skrivit klart tre rader av mejlet. När jag var klar hade han skrivit tre rader till.
Allt ska vara så formellt.
Och mamma, på dagen kan hon ha på sig ett par avklippta jeansshorts och en för stor T-shirt med en bild på Arne Anka och med texten "Att tänka innan man pratar är som att torka sig innan man skitit". Men på kvällen när finporslinet har kommit fram så är det på med blusen, kjolen och pärlhalsbandet.
Är det så det är att vara vuxen?
Jag funderade lite på det när jag ... Ja, när jag skurade toaletten.
I hela mitt liv har jag tänkt att det jag inte gör nu, det kan jag göra sen. Men så är det inte längre. När man är liten läggs chanserna fram och bara man är modig nog att peka på det man vill ha så får man det.
Hade jag pekat på det hade jag fått stå på scen redan när jag var sex år. (Jag känner min gudmor) Jag har alltid velat vara duktig och bli bekräftad, men jag har aldrig vågat ta chansen. Och jag ångrar det så himla mycket. Jag har inte vågat ta för mig på femton år. Inte förrän nu.
Och om tre månader börjar jag i nian. Jag har bara ett år kvar på grundskolan, ett år kvar med min klass och ett år kvar med tiden där man får allt serverat. Sen ... Är det dags att bli vuxen då? Är det dags att sätta på sig pärlhalsbandet och duka ut finporslinet? Dags att bestämma karriär, dags att satsa? Dags att ta för sig? Ska man satsa på det man verkligen vill, ska man bli den där häftiga människan som man alltid velat bli, ska man få leva det livet man alltid velat leva?
Eller ska man ta in på någon linje där man är säker på att man kommer in, bli något som man aldrig drömt om men som ger en pengar och som ser okej ut på visitkortet? Ska man våga satsa på den man verkligen vill ha men som man tror att man aldrig kommer att få? Någon som gör en glad och får en att känna att allt är möjligt, eller ska man nöja sig med att ha någon som inger trygghet? Ska man leva på medellinjen, leva med målet att verka så normal som möjligt? Ska man fortsätta komma på platsen precis under placering?
Eller ska man satsa, satsa för att vinna, även fast en förlust kan dra andan ur en? Ska man leva livet som en lek med gropar och höjder, eller ska man satsa på att få kurvan så rak som möjligt?
Man säger ju att man ska satsa, men det är ju inte alltid att man vågar. håller med om alla dom där frågorna...
Det verkar helt plötsligt så läskigt att bli vuxen! Att lämna VIA där man vet vilka alla är och där man känner sig trygg. Där man vet att man alltid blir knuffad i matsals kön, att clara BJ alltid är lika glad och pratar med alla, när man hör jonte snacka om sin farmor, när ruben är bara ruben helt enkelt och när david kommer med sina små ljud. Vill inte lämna det. Ja, ska man satsa det är en bra fråga
Jag förstår precis vad du menar. Men det är klart att man ska satsa! Annars komemr man ångra sig i framtiden och undra hur allt kunde ha vart om man agerat annorlunda. Men det är bättre att försöka och förlora än att inte göra det och vetat att man kunde vinna allt.
Rikgit bra skrivet var det med. :)
Du skriver bra, vet du det?
(och man ska satsa. bättre att ha satsat och förlorat, än att aldrig ha satsat alls. samma sak med kärlek. bättre att ha älskat och fått hjärtat brustet, än att aldrig ha älskat alls. Men visst är det svårt sometimes. Trust me, I know. Men man måste fortsätta ändå. För annars kommer man aldrig vara nöjd.)
Jag säger bara en sak: Jag tror att vi båda är överens om när vi gillar mamma bäst. Man bor hellre med en knäppskalle i fula shorts som säger dumma saker och är glad än någon med ett perfekt handfat. Det kan vi väl lära oss nåt av så vi inte blir likadana. Och hellre nån som sitter och skrålar falskt än någon som bara är väldigt snyggt tyst... När jag har gjort grejer som jag har varit väldigt rädd för har jag alltid varit som gladast.
Man känner sig ju som kung av universum! VIssa tror att om man satsar kan man misslyckas och det är ju läskigt. Men grejen är ju att man har hur många chanser som helst så det är ju bara att köra på, funkar det inte får man pröva nåt annat eller nån annanstans, eller precis likadant igen, världen är så stor så stor, julia julia liten :)
Tack för alla kommentarer :) Blir glad, verkligen. Roligt att det jag skriver väcker tankar hos er.