enjulia

Det är mörker här. Det är mörker, han är långt bort och jag är långt bort och asgarven från korridoren på öppet hus är så långt bort som det nånsin kan vara.

Jag har ångest över att jag inte har några pengar kvar för jag kan inte köpa mig lyckan. Alla mina pengar har gått åt till den där sablarns lyckan. Och ändå sitter jag här och känner känslan igen.

Jag har aldrig vågat använda ordet ångest när det handlar om mig själv. Jag vet inte om jag gör rätt i att göra det nu heller egentligen.

Ibland önskar jag att det fanns någon som såg mig. Önskar att jag var liten, önskar att det fanns någon som stannade upp mig när jag satte iväg mot en brant nedförsbacke utan tanke på att det skulle vara något annat än ett äventyr att upptäcka den. Önskar att någon tog emot mig när jag ramlade, vaggade mig när jag grät och sjöng i mitt öra, sjöng sånger om trygghet och kärlek när jag inte kunde sova.

Jag tror att denna person borde vara jag, och jag är ledsen att hon övergett mig.