enjulia

Sitter och funderar. Jag är typ helt borta i allt just nu, ända sen jag kom hem från Paris har jag känt som om inget jobbigt riktigt finns. Jag tror typ att det är sommarlov och att jag hoppat tio månader tillbaka i tiden. När inget existerade förutom jag, dom och alla möjligheter. Existerar nåt annat egentligen?

Jo, det gör det.

Bland annat engelskaarbetet, recensionen på The Pianist.
Jag hade kunnat göra en jättebra recension på The Pianist. För ett halvår sen, när jag såg den för första gången. Då hade jag inte redan blivit förstörd av tio tusen filmer om förintelsen och andra världskriget. Då var allt fortfarande nytt  i huvudet och tankarna, jag tyckte en massa saker som jag mer än gärna hade skrivit ned om någon bett mig.
 
Men nu orkar jag inte.
Det känns så jobbigt att det varit så, jag började nästan gråta efter att ha sett tio minuter av filmen den här gången. Jag mådde illa och var inte säker på att jag skulle orka se hela. Sen fick jag influensa och missade lektionerna då jag skulle ha sett slutet av filmen.

Nu har jag två saker att välja mellan. Antingen hyra filmen, gråta mig igenom den hemma, spy och sedan skriva ett antagligen ganska dåligt, känslosamt utlägg om hur hemskt allt är. Eller så pratar jag med nån kompis och försöker komma ihåg slutet så gott jag kan för att sedan skriva en ännu sämre recension med många saknade bitar.

Och jag skriver dåligt nu. Vart har allt tagit vägen? Jag vill bara ha på mig klänning och vara ute sent på nätterna.