För att det är lättare att hata än att älska.

Att vara sjutton år suger.

Man är inte liten och gullig längre, men man har inte en vuxen människas pondus och respekt. Ingen har någon anledning att respektera det man säger, folk måste inte vara snälla för att man är yngre men man är ju inte heller vuxen, man har "ingen erfarenhet, ingen aning, ingen uppfattning om nånting".

Man har blivit på ett visst sätt och börjat stå upp ordentligt för den man är och det man tycker, det som de vuxna uppmuntrat hela ens uppväxt. När man gör det så blir man garvad rätt upp i ansiktet.

Och jag har inte lärt mig att garva tillbaka.

Jag har nog tagit en ganska svag roll. Jag är den som bryr mig. Bryr mig om alla. Hela tiden. Jag ger ut mig utan pant och jag gör det för att jag vill. Eller. Jag kanske gjorde det. Jag har sagt så många gånger att jag borde sluta med det. Kanske har jag gjort det lite. Vänt mig inåt för att slippa det som är utanför.

Jag gör ingen poäng. Jag pratar inte bara om mig själv, som det låter. Jag pratar om hela livet, och kanske har jag sagt det för många gånger förut.  Att den som alltid ger är den som blir bestulen.

Kommentarer

Kommentera:

Jag heter:
Kom ihåg mig

MSN:

URL:

Min kommentar:

Trackback