enjulia

Hej bloggen. Jag sitter i min säng lutad mot väggen, i varm belysning med tiokilosböcker om Amerikas historia utbredda över täcket bredvid mig tillsammans med en tom påse som tidigare innehållit en laddning av Sveriges mest köpta och salta bilar.

Och jag lyssnar på My Chemical Romance av allting.

Vet ni. Jag förstår mig inte riktigt på hur jag mår just nu.

Dagen som var igår ägde sönder. Hade du levt mitt liv igår hade du rått alla ungar i hela världen att välja estetprogrammet i Nynäshamn. Seriöst. Ensemblelektionen ägde sönder! Jobe tryckte ihop alla musikare i ett enda ensemblerum och så spelade alla tillsammans. Disco Inferno. Asskön basgång, asskön låt i allmänhet och alla var taggade så det var greaaaaat! Sånglektionen kändes också superbra, börjar vänja mig vid att sjunga inför Jenny nu, kan lyssna mera på vad hon säger och inte bry mig sådär övermycket om hur det låter.

Skoldagen avslutades med Louie, Johanna och Borka på fiket på Kvantum. Vi köpte korv och satt i de där knarrande mörkblå fakelädersofforna och garvade sönder åt helt ointressanta saker.

Som Borka skrev, the glamorous life of estetettorna.
Det är så livet ska vara. 

Så på ett sätt är jag skitglad. Verkligen skitglad. Jag har skitbra vänner, går på världens najsigaste program och jag är nöjd med skolan i sig också. Jag har fått igång sången och basen och gitarren och är helt full av kärlek och musik och skratt och allting som jag nånsin kan behöva.

Men samtidigt. Jag är typ helt lost. Vissa nätter kan jag inte somna. Jag går fram och tillbaka i rummet och kommer bara inte till ro. Helt uppe i varv. Min värld är så perfekt men så liten. Jag längtar ut tror jag. Jag vill se mera. Jag vill känna mera. Vill att någon ska dra tag i mig och visa mig något jag aldrig sett. Vill upptäcka folk.

Och nånstans mitt i det här... Kanske bli förstådd också.

Jag tror inte riktigt att någon ser hur långt ifrån marken jag är just nu. Helt borta, I'm telling you.