enjulia

Varför ska jag få för mig att jag ska betyda så mycket jämt. Varför vill jag alltid dyka upp och vara räddaren i nöden, hon som lyssnade som ingen annan lyssnat, hon som fanns där när ingen annan gjorde det, hon som ändrade ditt liv. Varför ska jag alltid rädda andra före mig själv. Varför ligger jag halvvägs under ytan och drunknar under allt jag burit och ropar, skriker till alla som kan höra, varför räddar jag inte mig själv. Varför använder jag inte frågetecken. Varför letar jag sympati i en stel internetvärld fast jag vet att ingen inte kommer klicka vidare till något roligare. Fast jag vet att ingen ängel kommer knacka på mitt fönster och blända mig med sitt sken. Det finns inget som heter lyckopollen Julia. Det finns ingen vänskap som den du drömmer om. Fyra par fötter som sticker upp på andra sidan täcket, två kroppar tätt tätt ihop, två vänner sedan barnsben, vänner genom vått och torrt, genom tårar och skratt, genom skrik, genom tysta blickar, genom tårar på den andres axel. Två flickor, blickarna i taket, vänskapvänskapvänskap.

Jag saknar dig Mia. Kom hem. Jag behöver ju dig nu.

För när sjunker, med den här sommarn, med den här staden
När mina fickor är tyngre än jag klarar
Det finns kärlek till dig, fast mitt hjärta är kallt
Jag är varm igen, mina fickor har lättat

Det är du Huckleberry, det är du
Det är du Huckleberry, det är du
Det är du...

Min vän, jag singlar den här slanten
Och om den landar på kanten
Fortsätter jag sjunga,
Ja sjunga för dig hela natten lång