enjulia

Jag har många gånger tänkt på hur roligt man skulle kunna ha åt telefonförsäljare. Människor som frivilligt, på egen risk invaderar på ens privata sfär, mot ens vilja ... Kan man få ett bättre tillfälle att driva med någon?

Jag har dock varit alldeles för väluppfostrad för att någonsin skratta en telefonförsäljare rakt i ansiktet, något som ändrades idag när telefonen ringde mitt uppe i mitt "pluggande".

En tjejröst: Hej jag ringer från blablabla och undrar om Bruno är hemma?
Jag: Ööh, nää, han är på jobbet.
Tjejen: Okej, är det frun eller dottern jag pratar med?
Jag: Dottern.
Tjejen: Okej, men det är så att vi skulle vilja donera Bruno ett par herrkalsonger...

... varpå jag börjar fnissa, för att sedan brista ut i asgarv när jag tänker på vad jag håller på med, och på hur tjejen i luren måste reagera. Jag minns inte något mer av samtalet men utgår ifrån att den här tjejen lade på utan att säga hejdå.

Då har man blivit yrkeskränkare också.

Och herrkalsongskränkare. He. He.