enjulia

Jag ska göra en liten confession här.

Som de flesta människor har jag stunder då jag har tråkigt eller behöver komma undan från någon jobbig tanke. Många människor formar ut någon slags personlig terapi till såna här stunder. Min kompis Jeanette slår sin lillebror. Jag vet folk som äter eller fixar håret. Min mamma går långa promenader. Min pappa köper dyra gitarrer.  

Även jag har utformat en egen terapi. Det är ett fantastiskt tidsfördriv som för tankarna långt bortifrån allt jobbigt här i den mörka världen.

Min terapi är att spela The Sims.

(Jag vet)

Det är ganska sjukt hur helhjärtat jag kastar mig in i det gång på gång, jag har små perioder som alltid avslutas med antingen att datorn kraschar spelet eller att förnuftet till slut hinner ikapp, ett obligatoriskt "aldrig mer The Sims", men det går inte att neka. Jag och The Sims är som gjorda för varandra.

Men nu. Nu har jag pajat mitt favoritkvarter. För att jag laddade ned hus. Från internet.

Till The Sims.

Jag vill dö.

Det var så fantastiskt att slippa tänka på att jag egentligen verkligen borde göra historiaarbetet som har deadline på fredag ...

Nu ägnar jag i stället tankarna åt att framställa denna patetiska sida av mig själv så roligt som möjligt i min blogg. Jag vet inte vad jag föredrar.