enjulia

Hej Ulla
 
Jag känner mig deprimerad. Textkomunikation får en att fundera över livets stora gåtor. Ett exempel är: Vad är finessen med textkomunikation? Den frågan skulle jag kanske fundera lite över om det inte var så deprimerande. Att skriva ordet textkomunikation är deprimerande i sig. När man skriver det känner man liksom en obehaglig känsla ungefär som: uhheheee... *med starkt deprimerad betoning*

Tjollan har inget liv. I detta fall kan jag skylla på textkomunikationen (nu börjar jag känna mig likgiltig inför att skriva det lite härligt apatisk sådär..) hon har kommit fram till att det finns väldigt många människor som inte har något liv bla. människor som är medlemmar på aftonbladets hemsida och har bilder på sig själva där de har kommenterat.
Nu har Tjollans chanser för överlevnad ökat hon är inne på tjuvlyssnat.

Nanna har lämnat oss och jag orkar inte ens känna mig rebelisk nog att gå på toa. Det är en plan jag har: Vi ska börja bli väldigt kissnödiga på textkomunikationen.

Nu slutar vi om.....8min.

Om jag någon gång skulle vilja skriva en självmords novell eller nåt sånt vet jag vart jag ska göra det. På textkomunikationen. Det kanske är det som är finessen. Eller nej man har lite mer överlevnads inställning på textkomunikationen.

Det här börjar bli ett lite väl långt och plågsamt mejl men jag känner att jag vill dela med mig av den hemska stämningen. Du måste sakna den enormt mycket.

Tjollan håller just nu på att skriva om att Lisa mördat någon och att Björne vittnar om att hon slagit honom. Jag skrev om att Tjollan skrivit: Ropen ska skalla godis åt alla! på Willy´s väg. Bara så att du vet var det du som angav henne till polisen.

Idag är vi 7pers här... Jag undrar hur många vi egentligen ska vara. Det känns som att denna mening borde fortsätta med på onsdagen gav Olivia upp. Hon sa: Fortsätt utan mig...

Nu är Emma här.
 
Hejdå, be för min överlevnad med vänliga hälsningar Jeanette