enjulia

Jag undrar verkligen vad det är med maj och att falla isär. Det lyckas komma press från alla olika håll på samma gång, och vårglad och smånaiv lyckas man skjuta undan pressen tills den trycker maximalt mot ens vårglada fördämningar.

Och krossar dem.

Varje maj de senaste åren har jag känt för att sätta mig och skriva någon slags tragisk lista över allt jag måste göra. Som om det på något underligt sätt skulle få allt det att försvinna. Eller att faktumet att allt då skulle finnas konkret nedskrivet skulle få mig att förvandlas till någon slags supermänniska som tog tag i allt och gjorde det med bravur.

Även om det bara är några få dagar kvar till deadline.

Att jag använt uttrycken "falla isär", "press" och "krossa" i samma inlägg kanske ger de flesta intrycket av att jag är ledsen eller nedstämd, så är dock inte fallet, hur konstigt det än kan låta.

Jag är skitglad.

Faktiskt.

Jag har redan konstaterat att lyckan finns där man anstränger sig för att hitta den och just nu är det inte svårt. Alla Nynäshamns körsbärsträd står i blom, träden bär små ljusgröna blad och häromdagen kände vi vårat första försiktiga vårregn. Jag älskar vårregn. Och det går så fort, man måste ta vara på dethär.

Jag gör det, inte i praktiken kanske men mentalt. Jag tar in det. Går runt med Death cab's ljusare låtar i öronen hela dagarna, och allt verkar kännas väldigt lätt.

Även om det egentligen inte alls borde göra det. Ibland ska man bara skita i egentligen.